Det är rätt fånigt att kalla dem för "de snälla" egentligen, men jag är inte speciellt kreativ, så det har blivit så bara. Jag tycker mycket om dem, jag älskar hur olika de är, trots att det kan leda till bråk ibland. De är som en surrogatfamilj nästan, eller inte riktigt, jag ser dem mer som vänner än en familj tror jag. Den är underbar och knasig och härlig och rolig, om än lite dysfunktionell, men det gör inget, jag tycker om dem allihop, precis som de är. Jag hoppas de förstår det, jag skulle nog inte våga säga det till dem, i alla fall inte till alla samtidigt.

En av tjejerna, åh, hon är så fantastisk, jag brukar inte favorisera, men hon är ett speciellt fall, henne måste man bara sätta på en guldpiedestal och mata med nektar och ambrosia. Fast hon skulle nog hellre bli matad med äppeljuice, potatis och Ben & Jerry's.

De är fantastiska och de är så snälla jämt (därav smeknamnet antar jag), till och med när de retas och har sig.

Jag är långsint, jag glömmer väldigt sällan en oförrätt, men jag hyser sällan agg mot någon, när jag väl gör det är jag inte arg länge. Mina känslor är ganska flyktiga, de kan byta som tokiga ibland, jag kan vara arg bara för att helt tvärt bli glad igen. Mina humörsvängningar kan vara ganska svåra att hänga med i, till och med för mig.

Men de här människorna, jag kan inte vara arg länge alls. Det går bara inte. Vilket inte nödvändigtvis är en dålig grej. 

Jag blir nästan alltid glad så fort jag pratar med dem, det kan handla om vad som helst, det spelar faktiskt ingen roll. Bara att de finns där, i stort sätt dygnet runt (de lägger sig/går upp ganska olika, så nån är nästan alltid vaken) är så betryggande och bara härligt att veta att jag bara behöver tänka på dem eller nåt de skrivit för att lysa upp.

De är underbara människor hela bunten, och det betyder ganska mycket för mig att de inte hatar mig, och gör de det är de taktfulla nog (och bra nog) att inte visa det. 

Jag rodnar ganska ofta, speciellt när jag pratar med dem. Ibland blir jag så generad att jag nästan gömmer mig för datorskärmen, som om det skulle hjälpa. Men jag tror inte jag skulle vilja att de slutar med det.(För det händer att jag blir smickrad också, samtidigt som jag blir generad).

Det finns några som jag inte pratat så länge med, men de räknas också, för den bilden jag har av dem hittills är att de är lika underbara som resten av dem, och vore de bara hälften så magnifika som resten av dem så vore de ändå bra mycket bättre än vissa jag känner på riktigt (IRL). 

De betyder så oerhört mycket för mig, allihop.

Godnatt.

Jag fyllde år idag och blev väckt kl. 8 (fast jag sagt tidigast 10), öppnar lite halvvaket mina presenter och somnar sedan om till kl. 12. Sen sitter jag och slöar på internet till. Kl. 13.47 så får jag ett meddelande från en kille "tja, läget? :)". Redan då anar jag oråd, jag menar, 1 av 10 killar som börjar snacka med mig vill inte prata snusk, så oddsen är att detta inte kommer sluta väl.

Jag svarar "Det är bra med mig, du själv då?" Och han skriver "Bara bra :) Vad gör du en dag som denna då? btw, du har sjukt fina ögon ^^" Vi snackar lite till och så skriver han "Btw, får jag fråga en fett random sak? :p".  Varpå jag blir lite fundersam men jag svarar ändå att det kan han väl göra. "Fett random alltså men har du nånsin testat analsex? :o Haha asså undrar mest om tjeje rkan tycka det är skönt ^^" Jag blir paff, och borde väl ha ignorerat honom, då hade det inte gått som det gick. Hur det gick? Han fick mitt kik-namn och vi fortsatte konversationen där. Vad som skrevs? "Säg att du är min hora och be mig knulla sönder dig" Vad jag svarade? "Jag är din, och bara din, jag vill att du knullar mig så hårt att jag inte kan sitta på en vecka", "Säg att du är en liten hora", "Jag är din lilla hora", "Be om analsex nu hora" etc. etc.

Efter det vet jag inte vad fan jag tänkte. Jag grävde ner mig själv ännu lite mer i skiten. Jag googlar "Online chatt" eller nåt liknande och öppnar en som ser bra ut. Skriver in ett användarnamn och övrig info och vips, så är man inne. Sen är det bara att vänta, and sure enough, efter knappt 1 minut har redan 3 personer börjat skriva med mig, och det blir bara fler.

Jag satt där i kanske en timme, and I kid you not. Minst 40 pers skrev till mig under den timmen, hade ett väldigt sjå med att hinna skriva till alla. Vissa ignorerade jag, de som bara skrev och bad om skype etc. Men det slutade med att två av dem fick mitt snapchat-namn och 3 av dem lade jag till på kik. 

Nu var det visserligen inte så, tack och lov, men när jag inte sovit tillräckligt blir jag slampigare, hämningslös. Det är nog inte så konstigt antar jag, men det känns alltid så pinsamt, både under tiden det händer och efteråt, skillnaden är att under tiden skiter jag i att det är pinsamt.

Jag fattar inte vad jag tänker med, eller varför jag ens har kvar kik.

Jag byter konto ibland, när jag tittar på blocklistan och blir deppig. På det senaste jag bytte ifrån hade jag runt 80-90 personer blockade, och kanske 15 icke-blockade. På mitt nu aktiva konto har jag 32 blockade och 9 icke-blockade. (När jag skriver siffrorna gäller det bara de som jag sexchattat med, men det finns andra också, kompisar etc).

Pretty depressing when you think about it. So that's why I tend to ignore it. Of course I know it doesn't really work, but that's the only thing I can do. 

Nej, klart jag kan göra annat. Men jag gör inte det, varför vet jag inte. Det är fan inte mycket jag vet egentligen.

Bye.

Så jag är ganska slut, rent emotionellt sett. Så jag vet inte hur jag ens vågade, men det gjorde jag.

Jag skrev till min klasskompis, han som bjudit mig på balen ett antal gånger, och frågade honom om det. (Jag skrev pm på facebook, för, det är typ sättet jag har att nå honom utanför skolan). Jag skrev;

"Alltså, jag vet att vi typ aldrig snackar, men jag måste fråga. När du bjöd mig till balen, var du seriös eller skämtar du bara? För jag förstår liksom inte varför du skulle fråga mig, alla andra kan väl ändå inte vara upptagna redan? Vad skulle du göra om jag sa ja liksom, om du bara skämtar? Aa, anyway, bara det jag ville fråga. Hejdå."

Tänkte inte igenom det så mycket, skrev bara. Och det känns faktiskt ganska skönt. Jag menar, jag är mindre nervös nu, inför svaret, än vad jag var när jag inte visste om jag skulle fråga eller inte. So that's good I guess.

Och ska jag vara ärlig spelar det faktiskt ingen roll om han svarar eller inte. Jag är bara glad att jag fick det ur mig.

Jag känner mig ganska glad rent allmänt faktiskt. Vårkänslor I guess. Jag bara älskar det varma solskenet. Fågelkvittret. Det mesta faktiskt.

Men jag är lite kluven. Jag har skrivit ett inlägg som jag inte vet om jag vill publicera, det känns lite för privat nästan. Men jag vet inte, jag kanske gör det ändå, eller inte. Jag vet verkligen inte.

Ha det bra.

Jag minns en gång när jag pratade med mamma, min syster brukade låta bli att gå till skolan (nu är hon 19, så ingen verkar bry sig längre) så när hon gick typ en hel vecka brukade hon få saker (inget stort, det kunde vara en chokladkaka liksom), och jag skämtade lite med mamma och sa "Men jag går ju till skolan varje dag, vart har du min belöning?" och nästa dag låg det något på min säng när jag kom hem. Jag kände mig så jäkla svinig. Det gör jag fortfarande varje gång jag tänker på det. Jag menade ju inte att manipulera henne, det var bara ett skämt. Att få en belöning för något som är självklart är inte rätt. Och att lägga pengar på det är så onödigt. 

När jag gör något för nån så vill jag inte ha nåt för det. Jag gör det så gärna ändå.

Att jag städar eller lagar mat är liksom ingen big deal, det måste ju göras. Jag tycker mycket bättre om tyst uppskattning än någon som säger "Men gud, har du städat? Vad fint det blev, tack så mycket" eller nåt liknande. Den bästa reaktionen jag fått? Ett leende, en puss på kinden eller en snabb kram. Det räcker liksom. Jag har aldrig haft något emot att göra något för andra, vad jag inte gillar är när de helt enkelt förväntar sig det och tar det för givet. Jag kan inte alltid göra allt för alla, även om jag gärna skulle göra det.

I en dröm höll jag på med att laga mat och hade precis blivit klar med att städa hela huset, min pojkvän (eller man, jag vet faktiskt inte, troligtvis man dock, eftersom huset var vårt, eller hans åtminstone) kom hem, sken upp när han såg mig springa runt och göra klart det sista. Han fångade upp mig (jag hade inte sett att han kommit hem än), drog in mig i sin famn och viskade "Vad fint du gjort det" i mitt öra. Hans skäggstubb raspade mot min hud när han vände mig om och pussade mig i pannan. Vilket ledde till att jag log, rodnade, slog armarna om hans hals, pussade honom på kinden och sedan sprang tillbaka till köket för att fortsätta med maten. Eftersom det skulle dröja lite innan jag blev klar satte jag på mig mina hörlurar och sjöng/dansade lite medan jag höll på. När jag snurrade runt såg jag att han hade satt sig vid bordet och tittade på mig, vilket omedelbart fick mig att stänga av musiken, rodna och se ner i marken. Varpå han gick fram till mig, lyfte upp min haka, sa åt mig att han gillade vad han såg och sedan gav mig en puss på munnen. Efter det snabbspolades drömmen till när maten var klar och vi satt och njöt av den under tystnad.

Det, mina damer och herrar, är något helt i min smak. Det är nog allt jag önskar mig av ett förhållande (just nu iaf, det kan självklart komma att ändras). Men det ligger väl långt fram i tiden antar jag. 

Jag vet inte riktigt vad det här handlade om, meneh, ja. Är det skumt förresten att jag kan veta exakt hur någon i mina drömmar eller hur bokkaraktärer ser ut fast jag kan inte beskriva dem för andra? Fast egentligen vet jag inte hur de ser ut, bara lite generellt, deras ansikten syns inte direkt. Skulle jag "zooma in" på deras ansikten skulle det bara vara deras huvud fast med en vit fläck där deras ansikten skulle vara. På håll däremot kan jag se de generella anletsdragen, typ blå ögon, näsa, rosa-isch mun m.m Hm, det är nog lite skumt.

Bye now.

Min kompis har fått en "dejt" till balen! Jag är så glad för hennes skull!

Det är en annan av mina kompisar, hans och hennes mammor pratade tydligen i telefon, kom in på ämnet bal och killens mamma nämnde att han inte hade nån att gå med. Tjejens mamma sa att hon säkert ville gå med honom om han ville, vilket han ville (här tycker jag det är lite skumt, eftersom min kompis inte var där just då och kunde delta i samtalet) men hon har inget emot att gå med honom (hennes kommentar var nåt i stil med; "Han är ju inte en av de jobbiga killarna i klassen iaf") så alla är glada och nöjda. 

Ni kanske minns att jag skrivit om balen förut (egentligen får vi inte använda termen "bal" eftersom det indikerar att man måste skaffa en svindyr klänning eller nåt sånt och det kan göra att man inte vill gå, och alla ska känna att de kan gå även om de inte har råd med en dyr klänning etc. Jag håller egentligen med, men för enkelhetens skull använder jag det ändå när jag pratar med mina kompisar eller skriver här, men jag har sagt det till dem också, att vi inte får kalla det bal egentligen, vilket är något rektorn talade om när vi satt på elverådsstyrelsemöte, anyway, enough of that) och jag har nämt en kille i klassen som bjudit mig dit (yup, jag ska sönderanalysera och bearbeta det här i all evighet, that's just what I do, jag hatar när folk inte är raka med vad de menar).

Jag vill nog att han menar det när han frågar, jag menar, det är smickrande, men jag kan inte tänka mig, inte förstå, varför han skulle mena det. Han är rätt söt, men det är inte jag, han är "populär", det är inte jag, han är glad och utåt jämt, det är inte jag. Vi har nog inget gemensamt (fast det vet jag ju inte, eftersom vi aldrig pratar med varandra i stort sätt). Jag kan helt enkelt inte för mitt liv komma på en enda anledning till att han verkligen menar att han vill gå på balen med mig, jag tror inte att alla tjejer i klassen har nån att gå med (och vi är fler tjejer än killar) så jag kan inte tänka mig att "de bästa/populäraste/snyggaste" etc. är upptagna redan, vi är kanske 5 tjejer i klassen som inte är de populära, och vi är väl 2 tjejer mer än killar så kanske har de andra "tagit slut", men även om det var så så skulle jag inte vara en av de första andrahandsvalen.

Fan. Jag blir inte klok på det här. Jag borde egentligen fråga honom. Men jag vågar inte. Så jävla fånigt egentligen. Så fort jag bestämmer mig för att fråga så börjar jag tänka på möjliga scenarion och utgångar av det. Så jag fegar ur. Tönt, tönt, tönt. Hur svårt ska det vara? Jag vågar inte ens fråga honom in person, dels för att han aldrig är ensam och dels för att jag är en mes. Så vad är näst bästa sättet då? Skype? Kik? SMS? Tja, jag har ingen aning om vad han nickar eller whatever på det där, och jag tänker inte spendera tid på att nät-stalka honom. Så jag gav upp. Sen kom jag ju på att jag har honom på Facebook, så jag kan ju bara skicka ett pm där? Right? Vafan ska man skriva då? Utan att låta som en halvgalen stalker? Det har jag tänkt mycket på, så egentligen har jag redan (nästan) kommit på vad jag ska skriva. Så jag prokrastinerar bara. Vilket är jävligt fånigt. Jag kommer ju aldrig komma nån vart om jag ska fortsätta mesa runt såhär. Det är enkelt egentligen. Fast det inte är det. Antingen frågar jag och får kanske ett svar eller så gör jag det inte och får leva i ovisshet. Så hur ska jag ha det? Ja att slå mig själv i huvudet verkar inte funka. Så jag får ta mig en funderare till på det här.

Jag menar, jag har absolut inget emot att gå dit själv, in fact, jag skulle troligtvis föredra det. Det jag egentligen inte står ut med är ovissheten. Skämtar han? Vill han verkligen gå med mig? Gaaah. Jag börjar undra om det bara är nån slags ny form av tortyr, mindfuck or whatever. 

You know what? Fuck it.

Jag tänker inte hålla på med den här skiten längre, frågar han igen så ska jag fråga honom varför. Annars kan det fan vara. Det är inte produktivt för fem jävla öre och jag blir fan ett jävla nervvrak. Det distraherar mig att tänka på det, vilket jag gör nästan varje gång jag ser eller hör honom och det funkar fan inte. Jag kan inte göra skolarbete och jag kan inte somna på nätterna. Det är överdrivet och jag bråkar mer med mig själv, och min relation till mig själv är viktigare. 

Jag låter ju helt bipolär, emotionellt instabil, galen eller vad man nu vill kalla det. Det skulle förklara rätt mycket. Men sanningen är nog bara att jag är tonåring. Vilket suger men vadfan kan man göra? Mycket svordomar blev det också, det ber jag om ursäkt för, det är inte lämpligt och totalt onödigt.

Jag skulle nog ändra i texten, men varför det? Egentligen? Det är ingen som håller en pistol mot ditt huvud och tvingar dig att läsa så om du inte gillar det kan du bara sluta läsa. Det är helt frivilligt. Så screw that.

Men jag behöver inte bli otrevlig för det så, new topic.

Jag har egentligen inte något nytt ämne, sååååååå.. Det ser ut som att det här inlägget närmar sig sitt slut.

Good night, sleep tight, don't let the bedbugs bite. Or vampires, don't let them bite either.

Anyway, bye!

Jag tittade på en YouTube-video när jag avbröt mig för att skriva det här. Killen som laddade upp det sa något som träffade mig lite som en slägga. 

https://youtu.be/_mWXPHI1Sys?t=1646

Jag har aldrig trott på nån Gud, jag har väl inga planer på att göra det heller, men jag har inte direkt varit så trevlig när jag pratat om "Den skäggige snubben uppe i skyn".

Det som han sa i den där videon; "Well honestly, if God, whether he exists or not, in your opinions, did everything the way we see fit then in fact we would be the Gods, right?" fick mig att tänka över det där lite nogrannare. Jag har alltid trott att det finns något som människor inte är menade att förstå, huruvida vi tror på det eller inte spelar ingen roll, men någon idag existerande religion har aldrig känts rätt för mig, blev jag tvungen att välja skulle jag väl säga att Wicca eller Satanism är det som verkar vettigast (och nej, jag menar inte häxor som far till blåkulla eller djävulsdyrkare som dricker getblod, do your reaserch, Wicca handlar om att dyrka naturen, Guden och Gudinnan som finns i solen och månen. Satanism handlar om att dyrka människan för allt den är, enkelt uttryckt).

När jag har tänkt på den gudafigur som kristna, judar och muslimer tror på har jag alltid sett det som en ondskefull, barnslig liten man. Jag har, som troligtvis många andra, tyckt att om han nu är så bra varför låter han då sådana hemskheter hända på daglig basis. Bibeln förkastar jag, för mig är det bara en bok skriven av en misogyn snubbe som hade alldeles för mycket fritid. Missförstå mig inte, jag älskar böcker, och jag tycker inte alls om att ogilla en så skarpt, men det mesta som står i Bibeln får mitt blod att koka. Och jag kan verkligen inte förstå hur en barmhärtig gud kan tycka så, därför har jag inte gillat tanken på Gud, på grund av det som står i Bibeln.

Något jag inte heller gillar är folk som bara tar "de bra" bitarna i Bibeln och struntar i resten. Om boken nu är en direkt reflektion av vad din Gud tycker och tänker så ska du följa allt, du har ingen som helst rätt att gå emot din gud och välja vad du ska leva efter. Några citat är:

 "If a man is caught in the act of raping a young woman who is not engaged, he must pay fifty pieces of silver to her father. Then he must marry the young woman because he violated her, and he will never be allowed to divorce her." (Deuteronomy 22:28-29)

Det är för mig oförståeligt, det skulle vara ett helvete rent ut sagt att tvingas leva med den som våldtagit en, och det är bara om han blir påkommen "red handed", annars är han en fri man som kan söka Guds förlåtelse. (Kvinnan har uppenbarligen ingen talan i ämnet och får inte ens nån form av kompensation). Enklaste sättet att skaffa dig din drömfru? Våldta henne, bli påkommen och allt du förlorar är 50 silvermynt. 

"If within the city a man comes upon a maiden who is betrothed, and has relations with her, you shall bring them both out of the gate of the city and there stone them to death: the girl because she did not cry out for help though she was in the city, and the man because he violated his neighbors wife." (Deuteronomy 22:23-24)

“When a man strikes his male or female slave with a rod so hard that the slave dies under his hand, he shall be punished.  If, however, the slave survives for a day or two, he is not to be punished, since the slave is his own property.” (Exodus 21:20-21)

"If a man has sexual relations with a man as one does with a woman, both of them have done what is detestable. They are to be put to death; their blood will be on their own heads." (Leviticus 20:13)

Folk som bortser från att sådana saker står i Bibeln står jag inte ut med. Allt eller inget, man får inte välja vilka delar man ska tro på. Jag själv ser Bibeln ungefär som en moralisk lagbok. Du får uppenbarligen inte välja vilka lagar som du ska följa i den svenska brottsbalken, så varför skulle du få välja i Bibeln? Simple as that. Folk som säger att det bara var en feltolkning eller liknande kan ta sig i arslet. Den där boken har funnits i flera miljoner kopior, så visst kan det finnas nåt som inte stämmer överens med originalet, men då kan du ju inte lita på något som står där i.

Jag börjar bli lite väl uppretad så jag tycker vi lämnar Bibeln nu, kort och gott gillar jag den inte. Men jag borde definitivt inte tappa humöret sådär.

Det där klassiska "God works in mysterious ways" har för mig bara varit skitsnack som används när man inte vet vad man ska svara. Ett patetiskt försök att försvara nåt man inte kan förklara, för att man är för envis för att släppa det. 

Utövare av religion har jag aldrig haft några problem med så länge de inte försöker tvinga sin religion på mig eller nån annan. Såvida det inte krockar med några lagar och såvida det inte skadar någon (inkluderat dig själv) så ger jag blanka sjutton i vad du gör. Har du förmånen att jag gillar dig så är det väl lite si och så med det där, beroende på vad det är du pysslar med.

Anyway, jag har inte på något sätt blivit frälst, och jag tänker inte vakna imorgon och börja leva ett liv som troende (inget fel med det, men det är inget för mig, jag gillar att leva så "fritt" som jag gör med enbart min egen moralkompass att gå efter, hur skev den än må vara), men jag ska sluta ge allt skit åt en gud jag inte tror på bara för att jag inte har nån bättre förklaring, vilket alltid är något.

Hmm, när jag läser igenom det här inser jag att det är lite tråkigt, men det var vad jag fick lust att skriva om, så who cares?

Anyway, godnatt ^^

Jag kan inte ta komplimanger, for reals. Jag känner mig alltid så awkward, blir helt tafatt. 

Om du gav mig en komplimang IRL, alltså face to face, så skulle jag med största sannolikhet le fånigt, rodna, gömma mig bakom mitt hår och titta ner i marken, oftast mumlar jag tack också (ibland mumlar jag inte ens, det blir värsta vociecraken och jag låter helt skrovlig). Ibland tittar jag bara bort, ler fånigt och säger tack.

Gav du mig en komplimang över internet skulle du troligtvis få en av fyra responser, beronde på vilket "förhållande" vi har till varandra (e.g hur komfortabel jag känner mig). Respons nummer 1: Jag skickar en smiley, oftast en rodnande, ibland en leende. (När jag är osäker, ovillig att svara, inte vill ta emot komplimangen eller inte vet vad jag ska svara etc.) Respons #2: Tack, oftast följt av en smiley. (Om jag känner mig lite bekvämare men fortfarande inte vill ta emot komplimangen). #3: Du med/Detsamma/Tack, du med etc. Ibland följt av en smiley. (Här beror det lite på, antingen är det något jag inte har nåt emot eller så vill jag få bort fokus ifrån mig, ibland båda). Och #4: Jag ber dig på ett eller annat sätt att sluta ge mig komplimanger eftersom jag inte står ut med det. (Jag känner mig med största sannolikhet bekväm nog med dig för att tala om att jag inte klarar av komplimanger, ibland också varför även om jag inte själv vet riktigt). Respons nummer 4 kan få olika följder, oftast slutar det med att jag blir onåbar ett tag (speciellt om du fortfarande envisas med att ge mig komplimanger), annars brukar jag bli tyst tills någon byter ämne.

Varför är det så svårt för mig då? Jag vet inte riktigt. Jag känner mig bara så malplacerad. Och att få en komplimang bland många människor (som skulle kunna höra det) får mig att vilja springa därifrån. Är det bara du och jag, då vill jag oftast bara krympa ihop. Om jag gillar dig (mer än som en vän), då skulle jag troligtvis gilla situationen, lite iaf, men fortfarande vara lite rädd, och väldigt generad. 

Rätt random inlägg, men ni borde väl vara vana nu.

Ha det så bra.

Jag ville så gärna se Black Veil Brides när de spelade på Tyrolen i Stockholm den 30 mars nu i år. Men jag kunde inte. Jag förstår varför (min mamma vill inte att jag är själv i Stockholm, speciellt inte på kvällen, och ingen av dem orkade följa med), men det förhindrar inte det faktum att jag fortfarande är jätteledsen för att jag missade det.

Jag vet att det bara var en konsert och jag vet att det är fånigt. Men ni måste ändå förstå att det inte är mycket jag verkligen vill göra. Så fort jag kommer hem från skolan går jag in på mitt rum och startar datorn, varje dag. Nu på påsklovet hade jag datorn precis nedanför sängen och så fort jag vaknade startade jag den och sedan låg jag i sängen (med undantag för korta toalettbesök) tills middagen var klar, då gick jag och hämtade en tallrik och gick tillbaka till mitt rum. Det här gör jag i stort sett varje dag, ibland, men sällan, gör jag annat, är med kompisar eller åker och handlar eller shoppar. Jag gör egentligen inget vettigt med datorn, jag tittar i stort sätt bara på YouTube-videor, kanske kollar Facebook om jag har riktigt tråkigt (Jag har jäkligt tråkigt jämt, det finns inte mycket att göra på fritiden, så därför flyr jag till datorn, eller ibland mina böcker). Jag gillar inte att det är så, men det finns inte mycket annat att göra.

Så när jag fick reda på att BVB skulle spela i Sverige, i Stockholm (vilket inte är alltför långt, och definitivt helt möjligt att ta sig till) så blev jag överlycklig, äntligen något jag verkligen såg fram emot. Men nu råkar det vara så att min mamma har utmattningssyndrom (vilket på ren svenska betyder att hon är utbränd) vilket gör att hon inte orkar lika mycket som en människa utan det. Och nu råkar det vara så att hon var i en "tröttare fas" just då, men jag frågade ändå, cuz you know, here's always hope, right? Och jag kunde se, så fort jag frågade, hur hon blev ledsen, urskuldande och nästan medlidande (för hon vet lika väl som jag att jag inte gör mycket, jag slutade följa med till zoo och liknande för länge sedan, jag har sett djuren liksom, och de är nästan aldrig ute iaf, så jag ser inte poängen), jag visste redan då vad svaret skulle bli, men hon sa att hon skulle tänka på det, jag ville inte fråga mer, men två dagar innan var jag ändå tvungen, och hennes min blev återigen urskuldande när hon sa att hon inte orkar, men hon sa också att hon kunde fråga Björn (hennes man) om han kunde tänka sig att följa med (jag var inte hoppfull, hans jobb krävde nämligen att han jobbar sjukt länge, han skulle inte orka) but you know, it ain't over until it's over. Men sure enough, han orkade inte heller. 

Så jag blev såklart sjukt ledsen, men jag sa "Okej, jag förstår" och gick vidare (eller kanske inte riktigt). Den natten grät jag mig till sömns, dels för att jag missat den i stort sätt enda chansen jag någonsin lär få att se Black Veil Brides live (tro mig, det blir alltid så när jag "väntar med något", det försvinner, för evigt, och nu är jag inte ens dramatisk) och sedan grät jag för att jag grät över nåt så töntigt medan det finns folk som har riktiga och viktiga saker att gråta över (jag grät mer än jag gjorde när mormor dog, jag tror inte att jag hade klarat av att visa min sorg då, även om jag var oerhört ledsen "på insidan". Det var värst för min mamma, hon var förkrossad men hade fullt upp med att trösta min syster och hon hade inte klarat att ta hand om både sin egen och min och min systers sorg samtidigt, så jag fick liksom låta bli, så småningom hittade jag andra sätt att hantera min sorg på, och nu när jag tänker på mormor hoppas jag att oavsett om det finns ett liv efter detta eller inte så hoppas jag att hon har det bra. Natten då vi fick beskedet kunde ingen av oss somna, så vi satt uppe och tittade på Aladdin, dagen efter fortsatte livet som vanligt, jag gick till skolan, kom hem, åt och gick till sängs).

Jag antar att jag inte helt kommit över den där dumma konserten. Jag får fortfarande ont (en genomträngande smärta, mitt emellan brösten, nedanför hjärtat, eller möjligtvis i höger kammare, sitter den ungefär) när jag ser en bild eller video på dem och tänker "Jag lär aldrig få se dem på riktigt, de var inom räckhåll men det räckte inte" eller nåt liknande. Jag vet att det låter överdramatiskt, men det är inget jag kan göra nåt åt, det är helt enkelt så det är. Tårögd blir jag också, patetiskt egentligen.

Men nu lär jag väl fortsätta min träning till att bli eremit. Tråkigt som fan, men ändå avslappnande, så man ska väl inte klaga.

Blir kanske ett inlägg senare i veckan, vi får se. Men ha det bra, simma lugnt och allt sånt där.