Blir nog ett kort inlägg, är sjukt trött och har varit som en zombie hela dagen, men vi får se, brukar ju bli långt ändå.

per-L.

Om ni läst ett tidigare inlägg så vet ni redan vem han är. Annars är det nog inte så svårt att gissa.

Det här blir alltså tredje gången han hör av sig. Också den här gågen har det gått tillräckligt lång tid för att jag ska glömma honom, men den här gången orkade jag inte fråga vem han var (because quite obviously there has been A LOT of guys by now, och så var jag grymt trött och allmänt seg). Det visade sig ändå rätt fort vem han var.

00:21 tja det var ett tag sen
00:22 Hej
00:22 läget?
00:23 Helt ok
00:23 vad gör du
00:24 Inte så mycket
00:26 när ska jag slicka dig i den där jaktstugan då?

Det, mina damer och herrar, är allt som skrevs. Vet ni varför? Jag kan tala om varför.

För att jag är trött, och slut. Urlakad. Min enda energi går åt till att vara "normal" så att ingen ska misstänka något, något alls. Jag kan inte vara en vanlig tonåring SAMTIDIGT som jag är någon slags "sexbomb" för de här männen. Jag orkar inte. Det har gått så långt att jag blir otrevlig mot mina killkompisar, lättirriterad, ofokuserad och helt ombytlig. Mina personligheter har blandats ihop till en enda (o)salig röra, jag skriver alltför vågade saker till "de snälla" och är så fasligt blyg mot männen att våndan blir än större eftersom det tar extra lång tid att få det hela avklarat, vilket saktar ner hela läkeprocessen (som går ut på att glömma och gå vidare, ingen bra plan, men det är den enda jag har). 

Allting är helt bakvänt och innan jag vet ordet av kommer jag att göra ett misstag.

Det finns så många misstag jag kan göra, and such a small margin for error. Jag kan råka försäga mig, eller stämma möte med nån av männen (och faktiskt genomföra det), eller så kanske jag gör nåt dumt med nån av "de snälla" eller uppför mig dumt så att jag inte kan prata med dem mer. Tänk om jag gjorde nåt för att få dem att hata mig? Jag är ju en såndär knasboll (självplågare, eller vad det heter?). Som vill att de ska hata mig, fast ändå inte, för det skulle göra så ont, men samtidigt tycker jag inte att jag förtjänar dem, så de borde hata mig.

Om jag ska vara ärlig så är det nog dem som "räddar" mig. Jag vet inte i vilken situation jag skulle vara i om jag aldrig börjat prata med dem, men jag betvivlar att den hade varit bra. Och det skrämmer mig också. Att jag litar så fullständigt på dem (eller så mycket jag kan lita på nån då, med mina trust issues and everything), för jag gillar inte att knyta mig så hårt till någon (eller några), tänk om de försvinner (på ett eller annat sätt), tänk om jag aldrig mer hör av någon av dem? Det är läskigt att vara så fäst. Jag vill inte förlita mig så mycket på andra (och det gör jag, jag litar alltid på att de håller mig flytande), för försvinner de så faller jag. Och till skillnad från Alice's kaninhål har mitt ingen botten, ingen alls.

Jag vill inte ens erkänna det för mig själv, än mindre för nån av dem. Som tur är tror jag inte det är någon som läser det här, så de får förhoppningsvis inget veta. 

Jag är sådär. Att jag undanhåller sanningen (eller åtminstone en del av den) från de jag bryr mig mest om. Jag har aldrig gillat att dela med mig av sånt som plågar mig, för att jag inte vill plåga andra (antar att den här bloggen motbevisar mig, men den är iaf valfri att läsa). Att hjälpa andra (eller vara snäll mot andra etc.) får mig att må bättre, beroende på vad det är mår jag bra olika lång tid. Par exemple; Att städa, utan att nån förväntat sig det, gör mig oftast glad tills det blir stökigt igen. Att hjälpa nån hitta/komma på något kan göra mig glad en längre tid, eller iaf tills mina tankar börjar vandra och gör mig nere igen. Och att, ja att. Ja det finns väl ingen väg runt det egentligen. När nån av de här männen onanerar till mig, jag blir väl inte direkt glad, men vissa blir ganska tacksamma efteråt, och känslan av att lyckas med något. Det är vrickat, jag vet.

Jag tror att det delvis har att göra med mitt utseende, antar jag. Jag själv tycker inte att jag är vacker, så det går liksom inte att tänka sig att nån annan skulle tycka det. Det enda jag har är väl min personlighet, så jag ändrar den efter behov (även om alla personligheter jag haft har varit en del av mig, fast en del jag valt att förstärka just då), men första intrycket du får av en människa är ju just utseendet (såvida du inte är blind då), och då är det ju svårt att få folk att lära känna en (även om jag nog inte är så jäkla mycket bättre när man lärt känna mig heller). Men i alla fall. På internet så är det första intrycket du får av någon troligtvis inte baserat på dennes utseende. Så då är det lättare att bli omtyckt, typ.

Jag har ju vänner. Men jag vet ärligt talat inte varför de umgås med mig. Jag förstår det inte. De är ju fantastiska och underbara, knasiga och skruvade, jag älskar allt med dem, även deras "brister". Men jag är ju bara jag. Inget ovanligt, inget speciellt. Man kan troligtvis hitta en exakt kopia av mig på rea på Ica. Så varför står de ut med mig? It doesn't make any sense.

Jag blir inte klok på något längre. Idag låg jag i timmar i sängen och blundade medan jag lyssnade på musik. Jag sov inte, jag var medveten om allt och jag drömde inte, men det kändes ändå som att jag sov.

Jäklar, nu blev det ju en evighetslång text igen, och tiden bara sprang iväg.

Godnatt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I vanlig ordning ska ni inte få ett glatt inlägg. Den som läst den här bloggen borde vara mycket väl medveten om det vid det här laget. Men jag ska också försöka att inte vara alltför negativ.   Återigen handlar det om att jag vill bo ensam. Vad ...

Det finns de människor som upptäcker att livet är kort, och att man borde göra det mesta av det. Sen så finns det de människor som upptäcker att livet är kort och meningslöst, och att det inte finns något att slösa bort. Och så finns det de som inte ...

Jag har skrivit om det här inlägget säkert tusen gånger nu, jag vet verkligen inte hur jag ska inleda det. Det borde inte ens vara svårt, men jag kan inte formulera det ordentligt, det kanske går bättre på engelska?   Nope, can't even find the wo...

I'm feeling quite blue today. It's just that.. Jag kan inget, i stort sett. Och det finns så många människor som kan skapa sådana fantastiska saker. Musik, konst, ja allt möjligt. Visst, man kan lära sig, och alla var nybörjare nån gång. Men det kräv...

Jag hade egentligen tänkt skriva ett annat inlägg, men jag höll på att läsa igenom en massa anteckningar på telefonen och tänkte att "Hey, det är väl läge att färska upp minnet lite? Den där kanadensaren som ville skaffa barn med dig t.ex, din konver...