I vanlig ordning ska ni inte få ett glatt inlägg. Den som läst den här bloggen borde vara mycket väl medveten om det vid det här laget. Men jag ska också försöka att inte vara alltför negativ.

Återigen handlar det om att jag vill bo ensam. Vad folk inte verkar förstå när de säger saker som "Ha inte för bråttom med att växa upp." "Ta vara på ungdomen." etc. etc. är att jag inte har bråttom med att växa upp. Jag vill inte flytta hemifrån bara för att jag har nån illusion om att vuxenlivet skulle vara glamoröst eller nåt sånt. Jag vill flytta för att jag dels vet att jag kan bo ensam, jag har gjort det förut, i korta intervaller visserligen, men jag tror ärligt talat att jag skulle klara det på längre sikt också. Dels så är det för att jag, precis som alla människor, har vissa behov och preferenser. Dess råkar i mitt fall vara att jag inte står ut med att ha folk omkring mig jämt och ständigt samt ett behov av att vara ensam på ett sätt som i nuläget inte är möjligt.

Jag älskar min mor. Jag är mycket fäst vid min styvfar. Och min syster, ja henne älskar jag väl också. Ibland. För det mesta är jag likgiltig.

Oavsett vad jag tycker om de här människorna så är de människor. Och människor låter, de vill socialisera och de blir oense om saker. Självklart är jag inget undantag, men skillnaden är att jag inte gör det i samma utsträckning som de flesta människor. Och sanningen är att det är jobbigt att leva med 3 andra människor, även om de tillhör familjen. Inga skuldkänslor i världen kan ändra på det.

Jag låter kanske hemsk. Som en förskräcklig dotter eller askyvärd syster. Det har ni rätt att tycka.

Vad jag begär låter kanske som mycket. Jag vet själv att det är i det närmaste ouppnåeligt. Men jag kan ändå inte låta bli att gång på gång fantisera om hur det skulle vara, och det gör mig nedstämd eftersom det är något jag vill så mycket, men, som jag redan nämnt, är ouppnåeligt.

Om någon frågade mig vad min högsta önskan är så skulle nog svaret bli "Ett jobb med en stadig inkomst". För det verkar vara det enda sättet för mig att uppfylla den där drömmen. Jag begär inte mycket, jag behöver inte ett enormt hus på 300 m² och flera miljarder på banken. Jag kunde nöja mig med en lön på 10 000 och en liten 1:a utan problem. Det låter kanske som en lögn, men ibland är det faktiskt så att "less is more". 

Jag vet inte riktigt hur dyr jag är i drift. Men jag brukar inte roa mig, gå på bio etc. Inte heller köper jag kläder om jag inte absolut måste. Just nu har jag allt jag behöver. Så om jag skulle flytta nu så skulle jag enbart behöva det mest nödvändiga i möbelväg som jag inte redan har, div. köksattiraljer och mat. Resten har jag nog i stort sätt redan.

Det stora problemet är i första hand finanserna (den obefintliga inkomsten) och i andra hand bostad.

En annan av anledningarna till att jag vill flytta är för att det annars kommer ta mig lite mer än en timme (enkel resväg) att ta mig till gymnasiet jag kommer att börja på.

Jag vet inte vad min mor anser om det hela, eftersom jag helt enkelt inte frågat, men jag tror att hon inte skulle ha några större problem med det (bortsett från moderskänslorna hon har som oroar sig för att jag ska växa upp eller nåt sånt). 

I dagsläget finns det endast två lägenheter att välja mellan, den ena en 2:a där hyran ligger på 5 233 och den andra en 3:a med 5 733 i hyra. Båda har ett bra läge där jag, om jag så önskar, kan promenera till gymnasiet på runt en halvtimme eller åka buss. Men hur i hela friden ska en 16:åring få tag i 5 233 kr varje månad + pengar till mat och div. förnödenheter?

Jag ser ingen lösning på detta, så jag ska försöka glömma det hela. Hur nu det ska gå till.

Ha det så bra.

Det finns de människor som upptäcker att livet är kort, och att man borde göra det mesta av det. Sen så finns det de människor som upptäcker att livet är kort och meningslöst, och att det inte finns något att slösa bort. Och så finns det de som inte upptäcker någotdera.

Antar att det inte är så svårt att lista ut vilken jag klassas som.

Jag menar, vi föds, vi lever våra liv precis som våra föräldrar gjorde före oss (och deras föräldrar före dem etc.) bara för att sedan dö. Och det enda människan lyckats tillföra den här planeten är en sakta men säker undergång.

Det är ingen hemlighet att jag tycker att mänskligt liv är det dummaste som någonsin kunde ha hänt. Och fick jag bestämma hade vi utrotats allihop. Nej, jag vill inte dö, ibland har det känts så, men det vill jag inte, och jag är knappast den enda. Jag önskar snarare att någon kunde vrida tillbaka klockan och döda den där apan som så småningom skulle bli en människa.

Om man ska lita på Charles Darwin så hade det inte spelat nån roll eftersom "nature always finds a way" och "survival of the fittest" and whatnot. Det är synd tycker jag. För oavsett hur mycket "gott" vi försöker göra så tycker jag inte att det väger upp allt det "onda" vi gör. Inte på långa vägar. Det är min åsikt i alla fall.

Om någon frågade mig: "Vad lever du för?" Så skulle svaret inte bli nåt stort eller överhängande optimistiskt. Svaret skulle bli: "Jag lever för att jag föddes och för att jag inte vill dö." Och det är sanningen. Jag valde inte att födas, eller så gjorde jag det, i.o.m att jag som spermie vann loppet och priset var att få födas, men det tänker jag inte ta med i beräkningen för det räknar jag bara som instinkt. Men jag kan däremot välja om jag vill leva eller dö. Och precis som, ja alla människor skulle jag nog säga (även de som väljer självmord, för jag tror inte att de vill dö, inte egentligen), vill jag inte dö. Om någon skulle fråga mig varför jag inte ville dö så vet jag inte riktigt vad jag skulle svara. Det är en instinkt som alla djur har. Det är den som gör att gnuer springer i stället för att lägga sig ner och ge upp när den ser ett lejon. Det är den som gör att vissa fågelarter flyger till varmare breddgrader när vintern smyger sig på. Det är också den som driver människor under extrema omständigheter till kannibalism (då syftar jag alltså på t.ex flygolyckan i Anderna 1972, men givetvis finns det också andra orsaker till kannibalism).

De djur vars överlevnadsinstinkt var svag eller som saknade den helt fick med största sannolikhet inte fortplanta sig och genom naturligt urval har de alltså sållats bort.

Och det är det enda svaret jag skulle kunna ge. För jag vet ärligt talat inte.

Visst finns det dagar när jag är glad över att leva och allt det där. Och det är väl rätt uppenbart att när jag skriver det här är det inte en sådan dag. Men jag kommer troligtvis inte ändra uppfattning om något av det här (men man ska aldrig säga aldrig).

Hursomhelst.

Jag vet att jag varit borta rätt länge. Jag har haft så mycket att tänka på att skriva inte kändes aktuellt. Det har jag visserligen gjort ändå, i anteckningar på mobilen, men de känns för privata och är alldeles för deprimerande för att lägga ut här. Så de stannar precis där de är.

Frid vare med er och allt såndant där.