Jag har inte pratat så mycket med de snälla på senaste tiden. Jag vet inte vad som kommer att hända. Det känns som om jag glider ifrån dem. Jag tror att det som alltid händer - förr eller senare - håller på att hända. Det faktum att jag inte är bra på långtidsåtaganden börjar sticka upp sitt fula tryne. Det har hänt en gång förut, men då kom jag tillbaka, även om det tog lite tid.

Men nu vet jag inte. Jag vill inte försvinna, lär ju inte göra det helt heller, med tanke på att de flesta av dem kan nå mig på annat sätt, men jag lär ju inte vara kvar på samma sätt. Vilket jag inte gillar, eftersom jag fortfarande tycker så oerhört mycket om de här människorna, men det blir såhär. Det blir bara mindre och mindre tills det helt avtar. Och det är synd och skam att jag inte orkar kämpa emot när det händer.

Men men.. Skulle det värsta hända så är jag ju inte helt okontaktbar. Inte för att det egentligen spelar nån roll. Jag har ju inte varit där så fasansfullt länge, så det är ju inte som att jag är nån sorts "invaluable asset" (vilket ändå är rätt bra, för då blir ingen ledsen om jag försvinner, och de vill jag inte att nån ska bli).

Vi får se vad som händer.. och fötter.

Ps. I'm crazy abut this song, dunno why, but whatever, bye.

I've started watching an anime that was suggested to me by someone. He said that it was very emotional and amazing (which I agree with, even though I've only seen 3 episodes) and I started thinking about feelings and stuff (my mind is random, people who know me have (hopefully) gotten pretty used to that by now). More specifically sad feelings etc. so what the heck, why not write them down? It's not like I do anything else with this blog (which has helped me realize how self centered I am, I don't ever write about anything but me). So let's just jump straight in, shan't we?

I always have to push my tears out. They never run freely. As soon as my eyes start to water my immediate response is to hold them back, never to let them escape. It's a reflex, I've done it so many times I don't even have to think about it anymore. I just do it anyway.

So whenever I need to cry, just to blow of some steam, I have to dig deep, deep down into the very saddest part of my core to find something that can let my tears run down my face without resistance.

I don't cry often, even though I want to. I don't "explore" my emotions at all really. I don't really want to either.

Becoming completely filled by one emotion, whether it be good or bad, is scary. And it hurts. It hurts feeling completely overjoyed just as much as it hurts to be completely miserable.

So my solution is that I cut them up. I separate all my feelings into tiny pieces so I won't have to feel so much of it at once.

But of course there's a downside to that. When I cut them up I get more of them.

That's one of the reasons to all my mood swings, I have too many tiny pieces of feelings so they have to change a lot for them to be used up.

But it's random, sometimes I get many sad feelings in a row, so it happen sometimes that I have longer periods of sadness, but since they're so small it still hurts less than the "real" thing. It's the same with all my feelings really.

Except for emptiness, I've only felt empty once or twice for as long as I can remember, which is a good thing, I guess.

It's probably one of the best feelings I've ever had (Yes I sound all crazy and stuff, but stay with me now). It's like, everything becomes white and blurred, and sort of foggy. It's not warm, nor is it cold, it isn't humid or dry, it's not really anything.

Nothing matters and my normally scattered thoughts are no longer reachable trough the thick layer of fog.

You just feel at peace, but at the same time there is nothing called peaceful, there's no room for anything but that white blurriness. It's soothing, but still upsetting, knowing that it's not actually good, but it doesn't matter, nothing does.

It's not easy to explain, but it's like an asylum. The direct meaning of the word is a haven, refuge or sanctuary, but what it has come to stand for is a hellish nightmare only depicted in horror movies. That's sort of what it's like. A misinterpretation of something good.

Entering that state of nothing is quick, you won't even notice it until it's there. Leaving it is more slowly, the world comes back into focus even though it never truly left. But it's also sudden, it's not like *BAM* feelings, more like how you feel when you've just woken up after a good nights sleep. Everything starts to influence you again, but not like a sledgehammer to the head, it just starts to seep back, calmly and quietly.

At least that is what it is to me.

Well, that's that I guess, bye.

Blir nog ett kort inlägg, är sjukt trött och har varit som en zombie hela dagen, men vi får se, brukar ju bli långt ändå.

per-L.

Om ni läst ett tidigare inlägg så vet ni redan vem han är. Annars är det nog inte så svårt att gissa.

Det här blir alltså tredje gången han hör av sig. Också den här gågen har det gått tillräckligt lång tid för att jag ska glömma honom, men den här gången orkade jag inte fråga vem han var (because quite obviously there has been A LOT of guys by now, och så var jag grymt trött och allmänt seg). Det visade sig ändå rätt fort vem han var.

00:21 tja det var ett tag sen
00:22 Hej
00:22 läget?
00:23 Helt ok
00:23 vad gör du
00:24 Inte så mycket
00:26 när ska jag slicka dig i den där jaktstugan då?

Det, mina damer och herrar, är allt som skrevs. Vet ni varför? Jag kan tala om varför.

För att jag är trött, och slut. Urlakad. Min enda energi går åt till att vara "normal" så att ingen ska misstänka något, något alls. Jag kan inte vara en vanlig tonåring SAMTIDIGT som jag är någon slags "sexbomb" för de här männen. Jag orkar inte. Det har gått så långt att jag blir otrevlig mot mina killkompisar, lättirriterad, ofokuserad och helt ombytlig. Mina personligheter har blandats ihop till en enda (o)salig röra, jag skriver alltför vågade saker till "de snälla" och är så fasligt blyg mot männen att våndan blir än större eftersom det tar extra lång tid att få det hela avklarat, vilket saktar ner hela läkeprocessen (som går ut på att glömma och gå vidare, ingen bra plan, men det är den enda jag har). 

Allting är helt bakvänt och innan jag vet ordet av kommer jag att göra ett misstag.

Det finns så många misstag jag kan göra, and such a small margin for error. Jag kan råka försäga mig, eller stämma möte med nån av männen (och faktiskt genomföra det), eller så kanske jag gör nåt dumt med nån av "de snälla" eller uppför mig dumt så att jag inte kan prata med dem mer. Tänk om jag gjorde nåt för att få dem att hata mig? Jag är ju en såndär knasboll (självplågare, eller vad det heter?). Som vill att de ska hata mig, fast ändå inte, för det skulle göra så ont, men samtidigt tycker jag inte att jag förtjänar dem, så de borde hata mig.

Om jag ska vara ärlig så är det nog dem som "räddar" mig. Jag vet inte i vilken situation jag skulle vara i om jag aldrig börjat prata med dem, men jag betvivlar att den hade varit bra. Och det skrämmer mig också. Att jag litar så fullständigt på dem (eller så mycket jag kan lita på nån då, med mina trust issues and everything), för jag gillar inte att knyta mig så hårt till någon (eller några), tänk om de försvinner (på ett eller annat sätt), tänk om jag aldrig mer hör av någon av dem? Det är läskigt att vara så fäst. Jag vill inte förlita mig så mycket på andra (och det gör jag, jag litar alltid på att de håller mig flytande), för försvinner de så faller jag. Och till skillnad från Alice's kaninhål har mitt ingen botten, ingen alls.

Jag vill inte ens erkänna det för mig själv, än mindre för nån av dem. Som tur är tror jag inte det är någon som läser det här, så de får förhoppningsvis inget veta. 

Jag är sådär. Att jag undanhåller sanningen (eller åtminstone en del av den) från de jag bryr mig mest om. Jag har aldrig gillat att dela med mig av sånt som plågar mig, för att jag inte vill plåga andra (antar att den här bloggen motbevisar mig, men den är iaf valfri att läsa). Att hjälpa andra (eller vara snäll mot andra etc.) får mig att må bättre, beroende på vad det är mår jag bra olika lång tid. Par exemple; Att städa, utan att nån förväntat sig det, gör mig oftast glad tills det blir stökigt igen. Att hjälpa nån hitta/komma på något kan göra mig glad en längre tid, eller iaf tills mina tankar börjar vandra och gör mig nere igen. Och att, ja att. Ja det finns väl ingen väg runt det egentligen. När nån av de här männen onanerar till mig, jag blir väl inte direkt glad, men vissa blir ganska tacksamma efteråt, och känslan av att lyckas med något. Det är vrickat, jag vet.

Jag tror att det delvis har att göra med mitt utseende, antar jag. Jag själv tycker inte att jag är vacker, så det går liksom inte att tänka sig att nån annan skulle tycka det. Det enda jag har är väl min personlighet, så jag ändrar den efter behov (även om alla personligheter jag haft har varit en del av mig, fast en del jag valt att förstärka just då), men första intrycket du får av en människa är ju just utseendet (såvida du inte är blind då), och då är det ju svårt att få folk att lära känna en (även om jag nog inte är så jäkla mycket bättre när man lärt känna mig heller). Men i alla fall. På internet så är det första intrycket du får av någon troligtvis inte baserat på dennes utseende. Så då är det lättare att bli omtyckt, typ.

Jag har ju vänner. Men jag vet ärligt talat inte varför de umgås med mig. Jag förstår det inte. De är ju fantastiska och underbara, knasiga och skruvade, jag älskar allt med dem, även deras "brister". Men jag är ju bara jag. Inget ovanligt, inget speciellt. Man kan troligtvis hitta en exakt kopia av mig på rea på Ica. Så varför står de ut med mig? It doesn't make any sense.

Jag blir inte klok på något längre. Idag låg jag i timmar i sängen och blundade medan jag lyssnade på musik. Jag sov inte, jag var medveten om allt och jag drömde inte, men det kändes ändå som att jag sov.

Jäklar, nu blev det ju en evighetslång text igen, och tiden bara sprang iväg.

Godnatt.

Jag blir bara så jävla less på precis allting ibland. Vad fan är det förmening med hela skiten? Varför ska skit ha skit och när tar skiten slut? Aldrig verkar det som. Hade jag fått som jag vill hade jag bott helt ensam på en lagom stor ö nånstans i medelhavet, bara åkt in till land för att handla, och bara tillåtit gäster enligt väldigt strikta regler. 

Jag vill fan inte ha några jävla människor omkring mig, människor bara krånglar till allt. Jag vill bara vara ifred men inte fan får man det. Då är man otrevlig och osocial och helt jävla socialt efterbliven. Jag hatar, hatar, hatar folk ibland. Varför kan de bara inte låta mig vara?

Glöm prinsessa och världshärskare. Ge mig en förbannad jävla helvetes ö att bestämma över och tillräckligt för att leva ett helt vanligt jävla liv och låt mig bestämma själv. Det är allt jag begär. Men det funkar ju fan inte så. Vilket suger jävligt hårt.

Jag är fan inte ens arg längre. Eller jo, det är jag. Men mest är jag bara ledsen och uppgiven. Inget går någonsin som jag vill att det ska. Jag är bara så jävla trött på hela skiten.

Jag vill inte längre.

Jag vill inte leka nåt jävla socialt samspel. Jag vill inte förlita mig på andra människor. Jag vill inte ha med folk att göra. Är det så jävla fel? Måste man vara en jäkla ikea-människa? En skandinavisk dröm? För jag vill fan inte. Hade jag överlevt på egen hand hade jag fan gjort nåt åt det för länge sen, men nu funkar det inte så. Jag hatar det. Jag hatar allt.

Jag hade fan inte haft nåt emot att gifta mig med en 196:årig snuskgubbe om det innebar att jag fick vara ensam hemma hela dagarna, städa, laga mat, göra det jag gör bäst och det jag gillar att göra. Dvs. knappt synas och inte höras.

Jag står inte ut med allt längre, jag knakar fan i fogarna.

Jag vill inte. Jag vill bara inte.

Det finns inget kvar nu. Inget utom gråten, resten har jag fått ur mig. Men jag måste vänta, de andra måste gå och lägga sig först.

Bara 2 timmar kvar.

Jag vet inte vad det är med mig på sista tiden. Min aptit är helt messed up (idag har jag ätit en macka och 3-4 tuggor lunch, jag var vrålhungrig innan mackan men innan jag hunnit äta upp den blev jag mätt och illamående, det hade fortfarande inte gått över när vi hade lunch så jag fick tvinga i mig den lilla mat jag åt), jag har konstant ont i magen (som en molande värk nästan, den är inte alltid lika påtaglig men alltid där, ibland får jag kramper också, små, men ont gör de, och nej, det är inte mensvärk, inte heller har jag ätit nåt olämpligt), huvudvärk har jag också då och då, tack och lov är den mild, jag är totalt skitseg i huvudet, fattar typ ingenting och gör jag det går det trögt. Jag har moodswings och ibland känner jag ett lättare tryck över bröstkorgen, som om någon lade sin hand där och trycker till lite lätt, jag blir lätt illamående och så sover jag jättedåligt.

Tro fan om jag inte är gravid alltså, men det är omöjligt såvida vi inte ska få en till Jesus eller om jag har blivit våldtagen i sömnen, och jag vill inte ha en ny Jesus.

Jag kanske har ebola. Vem vet?

Nu är jag jättehungrig igen, men samtidigt inte. Doften av smält smör och stekt kål gör mig illamående. (Note: Började skriva det här runt 16, ibland tar det tid att skriva klart ett inlägg).

Blir inte klok på't. Irriterande är det iaf. 

Det vore ju vettigt om man tittar på det såhär: Jag brukar sova dåligt, (vilket lett till att jag blivit sjuk förut) så det kanske är därför jag är så seg i huvet. Jag äter lite dåligt också, hinner inte med frukost och när det inte är skola äter jag i stort sätt bara middag, nej jag har igen ätstörning, jag är bara för trött för att göra saker ibland, så då blir ofta näringsintaget i form av föda lidande, jag vet, dumt gjort av mig, alltihop. Äter man för lite blir man också seg i huvudet. Kan tänka mig att allt det andra också härstammar därifrån, vet väl att det gör det, men orkar inte ens förklara det för mig själv.

Ay caramba, huvudvärken är tillbaka.

Det är troligtvis bara p.g.a stress. För jag är verkligen stressad. Och jag har så mycket som jag grubblar över. Jag svär, jag börjar tappa hår, och inte på de "bra" ställena. Jag ska, ae, jag vete fan, borde jag äta nåt? Är jag bara hungrig? Kanske, troligtvis, men jag kan verkligen inte få i mig nåt. Jag ska nog lägga mig i sängen, sätta på Family Guy på Netflix och försöka låta bli att tänka. 

Ha det bra.

Jag hade lite tråkigt så jag började läsa en bok som jag inte läst på länge; "Häxans handbok: Alla hemligheter en modern häxa bör känna till". Den är riktigt intressant (även om ganska mycket handlar om afrodisiaka etc). Det finns säkerligen folk som tycker att den är lika jabberwocky som stjärntecken och liknande, men jag gillar den. 

Det finns en del av ett kapitel som heter "Förnamnets kraft" och det går ut på att varje bokstav har en betydelse. Varje bokstav representerar ett flertal olika karaktärsdrag. Följande är hur bokstäverna i mitt förnamn tolkas. Jag har fyra bokstäver i mitt namn, varav en av dem är dubblett. Därför blir det bara tre st eftersom det vore onödigt att ta en två gånger.

1. Skapande, kreativ, kraftfull, framgångsrik.

2. Flink, livlig, intellektuell utan att vara arrogant, ibland otrogen, krävande. 

3. Språkbegåvad, har inlevelseförmåga, sentimental, äventyrlig, målmedveten, orädd.

Det är kanske ganska flyktigt med tanke på att en person med ett långt namn blir bättre beskriven eller får motsägelsefulla betydelser, men det är ändå lite roligt tycker jag.

Det finns också en del som handlar om numerologi. Ödestal, födelsetal och namntal.

Mitt namntal blir: 1 och mitt födelsetal är: 4.

För att räkna ut ödestalet plussar jag bara ihop de två, vilket blir 5, och det är mitt ödestal.

Såhär står det om ödestalets (5) grundbetydelse; Ett magiskt tal. Pentagrammet, den magiska femuddiga stjärnan, som målas på dörrtröskeln håller djävulen borta. Människan har fem sinnen, handen har fem fingrar, varje fot fem tår. Varje udda tal som man multiplicerar med talet fem ger ett tal som har en femma på slutet. Fem-människor är utåtriktade och öppna för allt nytt. De reser mycket, har höga ideal och filosoferar gärna.

Som fem-människa passar jag mycket bra med: 1-, 2-, 3- och 6-människor. Jag passar bra med 4- och 5-människor. Jag passar ganska bra med 8-människor men inte alls bra med 7- och 9-människor.

Namntalet kan ge dig en hållpunkt för vad dina speciella yrkesmässiga intressen och starka sidor kan finnas. Då mitt är 1 betyder det; Uppfinnare, vetenskapsman, ingenjör, tekniker, reporter, författare, programmerare.

Födelsetalet ger upplysning om egenskaper som påverkar livet och umgänget med andra. Mitt är 4 vilket betyder; Uthållig, målmedveten, en god organisatör, praktisk, trofast, tillförlitlig, trogen vän.

Mitt ödestal (5) tyder på: Briljant talare, inre oro, reslysten, livsmod, språkbegåvning, mångsidighet. 

"Svaren" på de olika talen samt bokstävernas betydelse verkar vara rätt genomgående. Sen huruvida man väljer att tro på det eller inte är helt upp till en själv. Jag själv skulle nog säga att det inte direkt stämmer, det är ju ingen vetenskap. Men jag tycker ändå sånt är lite roligt att pyssla med om man inte har något bättre för sig. 

Godnatt.