Jag borde egentligen sluta med internet helt (men det skulle jag aldrig klara). Man kanske borde skriva till några politiker och säga att de fär skaffa nåt slags internetlicens innan man får använda det. Det skulle jag kanske göra också, om jag var det minsta intresserad av politik eller hade nån sorts tro på politikerna.

Om ni läst några tidigare inlägg vet ni nog redan vad Whisper är, för er som inte vet så är det en app där man kan skriva korta saker och dela med resten av världen anonymt. Det finns också en chattfunktion och det var där jag började prata med Rob (läs tidigare inlägg). Nu började en ny person prata med mig, vi delar nämligen det faktum att vi har ett syskon med Aspergers. Hon skrev att hon var 15 och hade en 16:årig bror med Aspergers och bor i Kanada (vad är det med mig och kanadensare, eller kanadicker kanske det heter?), vi pratade lite om våra syskon och sedan började vi prata om hormoner, och sedan om försats, närmare bestämt hennes brors försats. Sedan började hon berätta för mig (i detalj) om hur han tog hennes oskuld.

Hela tiden medan hon skrev satt jag bara och önskade att hon skulle sluta. Jag mår fortfarande hemskt.

Jag vill egentligen inte skriva om det nu, känns som att det bara blir värre, får försöka trycka in det i min känslomessiga låda och lägga på locket igen. Den börjar bli överfull den där lådan.

Jag tror också att jag retade upp några av de som jag chattat med, ni vet de som jag gillar, som är snälla. Känner mig skitkass på grund av det, skulle be om ursäkt men jag vågar inte, det känns för pinsamt. Hoppas de inte börjat hata mig än bara. (Det lär hända förr eller senare, men jag skulle föredra senare. Jag är helt enkelt inte en person man kan tycka om in the long run).

Känner mig skitkass rent allmänt faktiskt. 

I quit life. (Vilket helt enkelt betyder att jag tänker lägga mig i sängen och stirra in i väggen i ett slags självförvållat, frivilligt tillstånd av katatoni, troligtvis tills jag somnar).

Bye.

Jag har alltid älskat smeknamn. Oavsett om de är originella eller ej. Jag tycker det är gulligt. ^^

Jag har fått rätt många smeknamn (om än inte speciellt originella), här är några favoriter; Bruden, El Gato Loco, Stumpan, Raring, Lillan, Vaermina, Gumman och Ice Queen.

Fråga mig inte varför jag gillar dem, jag gör det bara. Att hitta på ett (enligt mig) gulligt smeknamn är väl något av det bästa du kan göra för att hamna på min goda sida. Jag blir alltid glad när jag hör det. Men jag är inte speciellt bra på att hitta på dem själv. Jag menar, det finns ju i stort sätt självklara smeknamn, som typ; Sebban, Mackan, Lex, Rob etc. Men jag är typ värdelös när det kommer till originalitet. Jag är dock ganska bra på att ta något existerande och göra om det till mitt eget, liksom sätta min egen prägel på det.

Aja. Jag borde sova nu, np i svenska direkt på morgonen. KOmmer typ inte orka men det får gå ändå.

Matane ^^

Jag vet inte om ni har tänkt på det, eller om det ens har hänt er, men när jag inte har något att göra och blir uttråkad så börjar min hjärna vandra iväg på eget bevåg och tankarna starts to pile up. 

Mina tankar vilar inte alltid på de trevligaste ämnena och därför försöker jag undvika att låta dem flyga fritt. Och ftersom jag inte gör så mycket på dagarna så lever de sitt eget liv mer, jag har heller inga hobbies, så jag får försöka hitta på något annat att göra för att hjärnan ska vara upptagen. Jag städar t.ex jämt. Jag brukade baka mycket, men jag var tvungen att sluta med det eftersom ingen åt upp det då det blev så mycket. Det vore ju lätt att bara skaffa en hobby, men det finns inget i närheten av där jag bor som jag kan göra.

Så jag läser. Massor. Jag har böcker överallt i mtt rum och jag har hundratals på telefonen. Jag läser mycket på internet också, oftast handlar det om "konstiga" saker som seriemördare, sjukdomar, tortyr, gift etc. för att jag tycker sånt är intressant. Men det gör så att jag har en massa "onödig" kunskap i huvudet och det försämrar mitt skolarbete eftersom jag har svårt att lära mig saker i skolan. Det gör också att mitt huvud blir fullt väldigt fort (det är delvis därför jag skriver av mig här på bloggen, för att slippa ha alla tankar i mitt huvud). Det blir som en ond cirkel, eftersom jag läser om avskyvärda saker så tänker jag på avskyvärda saker när jag inte är upptagen med något. Och ibland om jag berättar om de sakerna för folk blir de obehagliga till mods, ibland nästan rädda. Så det har jag försökt sluta med.

Jag tror att jag skulle bli galen om jag bara satt hemma och inte fokuserade på något. Det verkar inte helt konstigt eftersom att hjärnan börjar producera hallucinationer efter 15 minuter utan stimuli (ett bra exempel är vit tortyr, personen blir satt i ett helt vitt rum, utan ljud och får smaklös/färglös mat etc. <- det är det här jag menar, vilken normal 15:åring vet det där?) Jag spyr ut ovanliga fakta överallt, trots att ingen frågat. Det stör mig och säkerligen folk i min omgivning också. 

Ah, jag vet inte om något av det här lät vettigt. Jag hoppas det gjorde det i alla fall, för jag själv är osäker. Jag vet inte ens om jag fick ur mig det jag ville få ut, jag är för trött för det. Får kolla i morgon om det var något jag missade, får väl se om jag skriver ett till inlägg då.

God natt xoxo

Många gånger har jag fått frågan; "Hur ser din drömkille ut?". Både av äckel och folk jag gillar. Mitt svar är nästan alltid detsamma "Känner du till Cole Holland från Gena Showalter's bokserie; The White Rabbit Chronicles?". Och svaret har hittils alltid varit "Nej". Så nu tänker jag för en gångs skull skriva ner exakt hur min drömkille är (ja, självklart är det inte möjligt att få allt, det kallas ju trots allt för DRÖMkille). För att göra det lite enklare att läsa så skriver jag det som en punktlista med underrubriker (det kommer kanske låta kallt och opersonligt, men det är bara för att det är enklare att göra så. Det är klart att det är svårt att hitta en sån här kille, om det ens finns nån, men det är den "perfekta" killen enligt mig).

Utseende;

• Ganska muskulös och vältränad (inte galet biffig, men tillräckligt för att det ska märkas att han tränar).
• Längre än jag (definitivt inte kortare än 175~ cm då jag själv är ca. 172).
• Tatuerad och piercad (inte till överdrift, att vara en nåldyna eller målarduk är inte speciellt snyggt om du frågar mig).
• Hårlängd, ögonfärg, hudfärg etc. spelar i stort sätt ingen roll, vad som helst tänder jag inte på, men det mesta.

Personlighet;

(Nu blir det lite svårare, men jag får försöka förklara efter bästa förmåga).

• "Hård" utsida men med en mjuk kärna (jag menar alltså att han inte tar emot någon skit, men att han inte är elak eller våldsam utan en rimlig anledning).
• Snäll mot de som känner honom, en aning kylig mot de han inte känner.
• Trogen/lojal (mot sina vänner, familj och flickvän, nån man kan lita på).
• Lite av en ensamvarg (alltså att han umgås med ett kompisgäng, inte träffar mycket nytt folk).
• Självsäker (men inte övermodig).
• En ledare (men inte en diktator).
• Beslutsam (har han bestämt sig för något så är det svårt att rubba honom)
• Öppen och nyfiken (att han inte är emot tanken på nya saker)
• Smart (han behöver inte vara ett geni och kunna räkna upp pi i sömnen, men han kan det han behöver veta).
• Mystisk.
• Ärlig och säker på sin sak.
• Överbeskyddande (ja, faktiskt, även om jag har en ganska stark vilja så är det skönt att veta att någon bryr sig om en, men han ska tåla att jag har en egen vilja, även om han inte håller med och är orolig).
• Inte långsint.
• Generös.
• (Ja, jag är en av de tjejerna som gillar en bad boy, men inte en idiot utan tanke på andra).

Jag inser ju självklart att det är nästintill omöjligt att hitta någon som är så här. Det slår mig att jag beskrivit Cole Holland nästan i detalj, men jag gillar honom verkligen. Jag vet inte hur bra jag egentligen beskrev honom, det vore egentligen bäst om ni läste (åtminstone) den första boken; Alice i Zombielandet, för att själva kunna bilda er en uppfattning om hur han är, för det finns inget med honom som jag skulle vilja ändra på. Jag hoppas ändå att ni kanske förstått lite vad jag menar.

Grekisk mytologi säger att människor från början skapades med fyra armar, fyra ben och två huvuden.
Men Zeus fruktade att en maktkamp var nära förestående, delade dem i två delar och dömde dem att för evigt tillbringa sina liv i sökandet efter deras andra halva. 

Det är en vacker tanke, att den själsfrände vi söker i själva verket skulle vara en förlorad bit av oss själva. Och det finns så många olika personligheter i världen (killen jag beskrev förut behöver inte vara den jag kommer att hamna med, de kan bli tvärtom, vem vet?). Ibland när jag känner mig riktigt ensam undrar jag om den här andra halvan har blivit påkörd av en buss eller något liknande. Eller om den är en av alla människor som tagit livet av sig, det finns ju så många  som dör, av olika orsaker, och det verkar hopplöst ibland.

Jag har ju ingen egentlig erfarenhet av förhållanden, jag har haft två olika pojkvänner, men det var när man var så liten att man knappt visste vad det betyder. Det kan ju vara så att jag ändrar mig, men just nu ser det ut såhär.

Hejdå ^^

Det finns en kille i min klass som har frågat mig på 9:ornas vårbal säkert 6 gånger vid det här laget, och jag har alltid sagt nej. Anledningen till det är delvis för att jag inte vet om han är seriös när han frågar (för han har aldrig frågat mig "på tu man hand" utan han har alltid minst en kompis med sig, och det slutar alltid likadant, jag säger nej, de skrattar lite, hans kompis kanske säger typ "Nobben igen" och de eller jag går iväg) och dels för att min kompis inte har någon att gå med (hon säger att det inte gör något om jag inte går med henne men jag kan se att hon skulle bli ledsen av att gå själv). 

Det är den första grejen som gör mig förvirrad, att jag inte vet om han menar allvar eller inte. Den andra är lite svårare att förklara, men jag ska försöka ändå.

Han och jag har gått i samma klass sen 3:an, så jag har ju känt honom ett tag, och jag har alltid gillat honom, han är rolig och trevlig, men vi har alltid tillhört olika grupper, han är "populär" och jag är bara konstig, och så har det fortsatt vara. Jag har aldrig gillat honom på ett romantiskt sätt och för ett tag sen fick jag reda på att han snusar (ok, det är hans val, fine whatever) och han umgås med några som jag vet brukar festa ganska hårt på helgerna, jag vet förstås inte hur mycket han umgås med dem eller om han är med under de där festerna, men det gör mig illa till mods (jag tycker inte om det bara). I alla fall. Även om jag har svårt att tro att han menar allvar när han frågar om jag vill gå med honom så har en liten del av mig börjat fundera över om kanske menar det ändå?  Och då kommer vi till den andra saken; nämligen att jag har börjat tycka om honom mer, och jag vet inte om det är på "riktigt" eller om mina känslor spelar mig ett spratt bara för att den där lilla delen av mig tror att han menar allvar och att jag bara gillar tanken på att nån kanske gillar mig. (Har ni läst tidigare inlägg så vet ni att jag har svårt att säga nej, speciellt när det är någon som gillar mig, eller iaf låtsas göra det, att jag har gjor det ändå betyder bara att jag inte skulle stå ut om det visade sig vara ett skämt, det skulle kännas hemskt, jag vet ärligt talat inte om jag skulle klara det).

Så ja, lite dramatiskt och överdrivet kanske, men det är så det är just nu. Jag är bara så förvirrad. Varför beter sig killar så egentligen? Visst kan jag tänka mig att han inte vågar fråga ensam, men tänk om det inte är så? Jag har de 3 senaste gångerna tänkt förklara varför jag säger nej  (inte allt det här såklart, men att jag ska gå med min kompis för att hon inte har nån att gå med) och samtidigt fråga varför han bett mig att gå med honom så många gånger, ställa honom mot väggen liksom, och jag har tänkt göra det via facebook eftersom det inte finns en chans att jag kan snacka med honom utan hans polare. Men varje gång, precis innan jag ska börja skriva så fegar jag ur. Och när jag väl samlat ihop modet igen så har det gått så lång tid sen han frågat att det bara skulle vara fånigt. 

Ååååh, jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Jag får fundera mer på det här. :/

Peace.

När jag gick i 7:an var jag med i Lucia-tåget. En 9:a som heter Rickard var också med det året. När dagen för framträdandet var inne var alla som var med i Lucia-tåget på teatern (isch?) där vi skulle framträda (konstigt nog var det inga vuxna där än). Rickard stod med några andra killar och pratade (klädd i tomtenissekostym). Jag stod lite för mig själv och så går han mot mig och uttrycker ett läte (lät lite som nhhng typ) och säger "Mjölka mig" och utstöter det där lätet igen. Det hade han gjort förut också när inga vuxna var i närheten (både i skolan, under luciaträningen och på skoltid) så det var ingen större schock. Jag börjar backa undan och han ökar farten lite, sedan börjar han jaga mig mellan stolarna samtidigt som han utstöter det där ljudet, ropar "Mjölka mig" och kallar mig mamma. Han jagar mig ett tag (och dumt nog fnissar jag och skrattskriker eftersom hela situationen är så udda) innan jag springer in på tjejtoan. Ett tag senare går jag tillbaka in och när jag ser att han tittar på mig dyker jag ner bakom stolarna och kryper iväg. Jag kan ju inte stå på alla fyra för evigt så jag reser mig upp och ser att han kommit närmre, jag börjar springa samtidigt som han gör det och så börjar allt om igen. Tills jag återigen springer in på tjejtoan. Jag kommer ut och innan det hela börjar om en tredje gång kommer det några vuxna och vi går in i salen vi ska sjunga i. Rickard går dock ikapp mig, viskar "Mjölka mig" i mitt öra, ler och går vidare medan jag sackar efter. Detta händer ett par gånger (- jagandet) till innan dagen kommit till sitt slut. Jag är påväg hem och de andra är påväg mot bussen. Jag går en bit framför killarna (alla går med sina kompisar, utom jag som går själv) eftersom det ligger åt samma håll. Och då börjar Rickard ropa igen, jag ökar på mina steg och väljer en annan väg hem, så att jag slipper gå framför dem nån längre stund. 

Det var inte sista gången jag träffade honom, men förutom några konstiga ljud, "Mjölka mig" och "Mamma" när vi möttes i korridoren så pratade vi aldrig igen. Vilket ju inte var nån större grej, visst rodnade jag och skyndade mig att komma iväg, men det var rätt lugnt. Jag menar, det kunde ju ha varit värre. Jag kunde ha bott i en grotta, det kunde ha varit krig och jag kunde ha blivit våldtagen av soldater medan flugor lade ägg i öppna sår på min arm.

Always try to look on the bright side people. You're wonderful, and don't you forget it ^^

Bye :) 

När jag gick i 3:an fanns det en kille i klassen som hette Oliver. Han var en underlig typ, och jag tror att han var ganska ensam. 

 

En man jag snackade med för ett tag sen (i höstas tror jag) tog kontakt igen. Jag hade glömt honom och kom inte ihåg honom förrän han påminde mig om vad vi pratade om då. Jag skulle visa er vår konversation, men det blev inte så mycket, en del försvann också. Men den första delen kan jag skriva.

Jag vet inte varför siffrorna är lite fucked up, ni får väl stå ut.

00:21:13

per-L

00:21:13

hej!

00:21:14

23:59:09

00:21:14

FrozenTears (jag)

00:21:14

hej

00:21:14

23:59:20

00:21:14

per-L

00:21:14

dig kommer jag ihåg

00:21:14

23:59:32

00:21:14

FrozenTears (jag)

00:21:14

jaså?

00:21:14

23:59:55

00:21:14

per-L

00:21:14

ja vi chatta här i höstas tror jag

00:21:14

00:00:27

00:21:14

FrozenTears (jag)

00:21:14

jag minns nog inte det

00:21:14

00:01:34

00:21:14

per-L

00:21:14

vadå? vill du inte ha mig längre? ;)

00:21:14

00:04:22

00:21:14

FrozenTears (jag)

00:21:14

jag minns inte vem du är, sorry

00:21:14

00:05:09

00:21:14

per-L

00:21:14

aha, så det är för sent för det där i jaktstugan då? :)

00:21:14

00:05:38

00:21:14

FrozenTears (jag)

00:21:14

åh, nu minns jag dig

00:21:14

00:09:12

00:21:14

per-L

00:21:14

hehe ok :) värt att minnas ändå då kanske?

00:21:14

00:09:22

00:21:14

FrozenTears (jag)

00:21:14

kanske det

00:21:14

00:10:02

00:21:14

per-L

00:21:14

minns du vad vi skulle göra?

00:21:14

00:10:33

00:21:14

FrozenTears (jag)

00:21:14

du får nog friska upp mitt minne lite

00:21:14

00:12:53

00:21:14

per-L

00:21:14

haha tja.. jag skulle slicka dig på en gammal madrass i nån gammal jaktstuga lr nåt :) låter inte riktigt så lockande längre av nån anledning

Första gången jag pratade med honom var det natt, eller tidig morgon beroende på hur man ser det. Jag ljög rätt mycket för honom, sa att jag brukade leka fånga flaggan med några kompisar i skogen om kvällarna, jag hittade även på att det kunde bli ganska våldsamt, att vi klättrade i träden m.m (som jag sa i ett tidigare inlägg "Kåta människor går på nästan vad som helst"). Jag ljög dumt nog inte om var jag bodde (sa aldrig exakt adress, men vilken kommun det var talade jag om) och han bodde inte så långt ifrån så han undrade om jag ville ses och vart vi kunde träffas. Jag fantiserade ihop en gammal övergiven jaktstuga mitt i skogen där jag och mina kompisar brukade umgås (nästan inget jag sa till den här mannen var sant) och han ville ses där, han undrade också om det fanns något att ligga på eller om han skulle ta med en filt eller nåt. Eftersom stugan ändå inte fanns hittade jag på en sunkig madrass och han tyckte att det dög. För er som inte har förstått det än så ville han ta min oskuld på den där madrassen, i den där stugan, vilket han också skrev, han frågade även om jag ville ha analsex och/eller oralsex, jag nekade till det förra, skrev att jag inte ville ha analsex första gången jag har sex (vilket också stämmer). Vi bestämde tid och datum och sedan fick jag panikångest, stängde chatten, stängde av datorn och satt och tuggade på tummen i mörkret i nån timme eller så.

Jag fattar faktiskt inte varför det oftast är lättare för mig att kommunicera med killar än tjejer. Av mina 5 bästa vänner är 3 av dem killar. Och mina kompisar har alltid till största delen bestått av killar. Jag har inget emot det, det är bara så lustigt egentligen.

Jag har funderat på att faktiskt träffa någon av de jag pratat med på riktigt. Jag skulle nog aldrig göra det dock. De snälla personer jag pratat med, de som inte vill knulla mig, skulle jag inte ha något emot att träffa, tveksamt dock om jag skulle våga. De har ju aldrig sett mig, tänk om de inte gillar mig, vad skulle jag göra då? Och jag är mycket mer framåt över internet, t.o.m i ett skypesamtal med ett par av dem satt jag mest tyst och sa ingenting. Och de skulle säkert inte gilla mig, och då skulle det kännas jättepinsamt att fortsätta chatta med dem efter det, så det skulle jag nog inte göra. Och de vet mer om mig än mina bästa vänner och min familj gör eftersom jag inte har några problem med att vara ärlig när jag inte är face to face med nån. Jag vet ju inte ens vad de verkligen tycker om mig i dagsläget, jag kan bara hoppas att det är något bra. Nej, det där med att träffa nån på riktigt, nån som jag bara chattat med förut, kräver nog mer ryggrad än jag har. Blinddates blir nog aldrig min grej heller. (Haha, herregud jag minns en gång i 6:an när vi skulle ha speeddating för att lära oss kommunicera bättre, jag gömde mig under lärarens skrivbord tills lektionen var över).

Jag ska försöka få till lite sömn nu. Konstigt nog känner jag mig alldeles gråtfärdig. Troligtvis för att jag snackade med en av de bra killarna och han skrev något som smälte mitt gamla härdade ishjärta lite (haha, töntigt det lät, men det han skrev rörde mig och gjorde mig verkligen glad). Och eftersom jag är så fasansfullt normal i vanliga fall (kunde ni höra hur jag fnös och himlade med ögonen där?) så blev jag ledsen av det eftersom jag försöker tänka det värsta om folk som en sorts säkerhetsmekanism för att ingen ska komma mig nära (och att tro det värsta om folk fast jag vet att det är fel är något jag hatar, jag avskyr att jag gör så, jag tror ju egentligen att folk är antingen onda eller goda, men därmed inte sagt att onda människor är okapabla till goda gärningar och vice versa, sen vad som är "gott" och "ont", "rätt" och "fel" kan man ju spendera en evighet med att diskutera. Jag vill ju egentligen alltid tro det bästa om folk, och det gör jag nästan alltid, fast jag försöker låta bli). Om jag distanserar mig kan jag inte bli sårad, right? Vi får väl se hur bra det funkar. Äsch, fan, jag låter ju som värsta bimbon. Sorry 'bout that.

Det blev nog en rätt rörigt text. Jag ber om ursäkt för det. Hoppas att ni fann nån glädje i att läsa det i alla fall.

Ha det bra ^^ (eller förhoppningsvis bättre än jag).