Jag var tvungen att ställa in min födelsedagsfest en gång, och jag ringde runt till alla och talade om det. Men Oliver fick jag inte tag på. Sen knackade det på dörren, och det var ju han. Och trots att jag talade om att de andra inte skulle komma så undrade han om jag ville umgås ändå. Vi hade ju umgåtts lite förut, han var konstig då med, vi brukade leka Harry Potter, han var Harry och jag var Hermione, och han sa flera gånger "Nu är vi ihop i leken" och "Nu är vi ihop på riktigt" och han ändrade sig jämt. (Eftersom förhållanden inte spelade så stor roll när man gick i 3:an så brydde jag mig inte direkt. Jag var dessutom tillsammans med en annan kille som "samlade" på tjejer och hade varit ihop med alla tjejer i klassen. Båda visste om varandra, och som sagt var det ingen stor grej). Oliver sa ofta "Visa mig din så visar jag min" vilket jag tyckte var obehagligt och jag sa alltid nej. Men jag gick med på att umgås ändå, vi gick till skogen precis bredvid där jag bodde (där vi ofta var med klassen eftersom jag bodde precis vid skolan). Och när vi hade gått en stund stannar han och vänder sig om (jag gick bakom honom). Jag stannar också och håller på att fråga vad han håller på med, men innan jag hinner avsluta meningen tar han några steg emot mig, tar tag i urringningen på min tunika och drar ner den så att min bh blir fullt synlig(jag menar, jag tror jag hade bh, jag hoppas verkligen det, men jag minns faktiskt inte).  Jag säger åt honom att släppa och då säger han nåt i stil med "Det är bara rättvist" (antar att han menade att han fick åka dit i onödan eller nåt sånt). Jag försöker backa undan men han följer efter, jag försöker bända bort hans händer men han håller envist fast. Till sist försöker jag knuffa bort honom, men till ingen nytta. Det slutar med att jag låter armarna falla till sidorna och tittar bort tills han släpper. Sedan stannar vi i skogen en stund (under tystnad och en bit ifrån varandra) tills vi går tillbaka hem till mig och han åker hem. Efter några månader byter han skola. (Det är nog orelaterat till händelsen).

 

Det var definitivt ingen trevlig upplevelse att ha på en födelsedag. Och jag sa aldrig något till någon. Idag vet några människor om det, men ingen i min närhet. Och det är så jag vill ha det. Jag skulle bli helt förkrossad om en kompis eller familjemedlem skulle läsa allt jag skrivit här. Inte så smart kanske, att skriva på internet där vem som helst kan läsa, men jag orkar inte ha allt trängandes i huvudet. Och så orolig är jag inte, det är nog ingen som läser det här i alla fall. Så det får vara. 

 

Jag är så jäkla trött nu, ska omedelbart gå och lägga mig. 

 

 

 

 

(Jag hade tråkigt förut, så jag ritade, jag ser nu att jag missade att fylla i de två översta ögonen, men det får vara).

 

Sweet dreams! ^^