Jag har skrivit om det här inlägget säkert tusen gånger nu, jag vet verkligen inte hur jag ska inleda det. Det borde inte ens vara svårt, men jag kan inte formulera det ordentligt, det kanske går bättre på engelska?

Nope, can't even find the words.

Gaah.

Kan ni fatta att jag började det här inlägget 17:24?

Skitsamma, vi hoppar rätt in bara.

Jag har nog skrivit förut att jag har något slags konstigt självskadebeteende, att jag till skillnad från de flesta man hör om inte skär mig eller svälter mig eller whatever, utan bara använder mig av "psykologisk tortyr". Men det är inte riktigt hela sanningen. Jag har aldrig gjort något som lämnar bestående märken, men en metod jag använder mig av är att ta en stiftpenna, trycka fram udden lite, sätta den mot huden (slightly angled) och snabbt "slice:a". Beroende på om du precis skrivit med den eller inte så blir det ett blyertsfärgat streck, annars blir det ett vitt-isch streck, med lite rött runtom, efter ett tag "höjs" det vita strecket lite så att man känner en nivåskillnad om man drar fingret löst över huden. Det sitter i typ en halv dag till en dag. Använder man bläck är det kvar minst runt 2 dagar. Ju snabbare man gör det desto "verkligare" ser det ut.

It's actually quite satisfying, it hurst well enough without leaving any permanent scars.

Jag brukar också riva mig själv med div. föremål med relativt vassa kanter. Tricket där är att försöka träffa samma ställe för att intensifiera smärtan, I suppose. Det bästa med den metoden är att det svider ganska länge efteråt, så det enda man behöver göra är att trycka lite på det stället.

En treje grej är att jag brukar slå relativt lätt men väldigt "consistent" på kindbenet med knuten näve (inte hårdare än om du knackar lite lätt i huvudet).

Att nypas fungerar också. Eller helt enkelt ta en vass nagel och köra in den i valfri hudmassa.

Att bitas funkar givetvis det med.

Något jag inte räknar som självplågeri är dock att ta en nål och sticka in i fingret (i ett av de övre hudlagren bara) eftersom jag endast gör det när jag är uttråkad och har en nål.

Förutom det så är det mest mina tankar som agerar plågoande, men ibland räcker det inte.

Det som gjorde det svårt att skriva det här inlägget var inte innehållet, frågar nån så är det här vad jag hade svarat, utan det är hur jag skulle formulera det. Hur jag skulle inleda det osv.

Självklart är jag medveten om hur urkorkat det här är, men det är också skönt, betryggande, och också ett straff för när jag gjort något dumt. Vilket jag gör ofta. Så är det bara.

Börjar bli sent, och jag har lunchplaner runt 12, så det är bäst jag får mig lite sömn nu.

Sleep tight.

I'm feeling quite blue today. It's just that.. Jag kan inget, i stort sett. Och det finns så många människor som kan skapa sådana fantastiska saker. Musik, konst, ja allt möjligt. Visst, man kan lära sig, och alla var nybörjare nån gång. Men det kräver engagemang och uthållighet. Något jag tycks sakna.

Jag sitter här i min ensamhet och lyssnar på pianosonat nr 14 i C-moll och önskar att jag hade haft viljan att göra något när jag var yngre. Visst, jag gick på lite danskurser, men inte ens det fortsatte jag med, trots att det var jättekul. Jag brukade rida också, men så lades det stallet ner. Jag gillar att sjunga, men är för dålig (och blyg) för att göra det.

Nåväl, det är väl aldrig för sent att börja, men jag lär inte finna motivationen, så för min del är det nog det. 

Jag vill vara lite kreativ bara, men min syster fick den konstnärliga förmågan (och det smarta tänkandet), det enda jag fick var den goda lyssnar-förmågan, och jag slapp få Aspergers. Basically, I got the people skills (which I'm not even using, since I don't really like people) and she got everything else. Yay.

Låter jag bitter? Jag känner mig bitter.

Vilket är urfånigt, sånt kan man ju inte välja, så det finns ju ingen som man kan skylla på heller. Och jag är ändå glad över att inte ha Aspergers, så varför klaga?

För att jag kan, that's why.

Gah, jag blir så förbannad på mig själv när jag blir arg eller ledsen av totalt värdelösa anledningar.

Så är jag uttråkad också, jämt. Vi hade skolavslutning i tisdags och jag har redan tröttnat. Jag är sjuk. Och så är jag deppig och irriterad precis hela tiden. Och inte kan jag skylla på PMS heller eftersom mensen uteblivit (troligtvis p.g.a att jag är så stressad).

Jag kan ju förstås fråga nån polare om de vill umgås men jag har ingen lust. Jag har ju lovat en av dem att visa en affär nån gång nu i sommar, men det behöver jag ju inte göra än på länge, det finns mycket tid kvar.

Känner mig jävligt sopig och eländig rent allmänt (totalt onödigt). Jag vill inte. Jag hatar det. Men vad kan man göra?

Att jag aldrig kan vara glad. Är det så förbannat svårt?! Och det där med "titta dig i spegeln och le, så skickar det signaler till hjärnan att du ska vara glad" funkar då rakt inte. Fucking piece of shit rent ut sagt. För det första hatar jag speglar, och för det andra så blir jag bara ännu mer irriterad och undrar vafan puckot ler åt.

Och inte kan man ha fönsterhelvetet öppet, för då ska nån jävel självklart ställa sig och röka eller spraymåla på balkongen.

Jag kryper ur skinnet snart, det är ett som är säkert.

Får fasen sova bort skiten i stället, för jag orkar fan inte med att vara sjuk och på dåligt humör jämt. It pisses me off.

Ja det här hjälpte i alla fall inte, det blev bara värre.

Bye.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett annat inlägg, men jag höll på att läsa igenom en massa anteckningar på telefonen och tänkte att "Hey, det är väl läge att färska upp minnet lite? Den där kanadensaren som ville skaffa barn med dig t.ex, din konversation med honom kommer du inte ihåg, LÄS!!" eller nåt sånt urkorkat. Så det gjorde jag, och herrejävlar. Jag FATTAR inte hur jag någonsin kunde skriva sådär till någon, det är helt sjukt. Vet ni hur mycket av konversationen som bestod av "I love you"?! Åtminstone 50%. Jag kan inte ens beskriva hur det var att läsa igenom. Men jag blev påmind om vad jag kände under den tiden. Creeped out (även om jag ignorerade det) men ändå omtyckt. Sorgligt.

Eftersom det är relativt sent tänker jag vara lat och visa er screenshots på vår konversation (för jag orkar inte skriva ner allt, speciellt eftersom det var på en app, så jag kan inte copy-paste:a enkelt).

Oj, blev rätt många bilder, men jag försökte sålla så gott det gick.

Jag fick 4 bilder på honom, två vanliga selfies, en selfie utan tröja och en full body-nakenbild. Lär aldrig få dem ur mitt huvud. But hey, what can you do? Han är ett misstag, som jag ångrar, men det är inget att göra nåt åt, så jag ska glömma igen. Just fall into sweet oblivion.

Men när jag läser det här igen blir jag enbart creeped out. Hur i hela friden kunde jag någonsin göra något sådant?!? Visserligen ljög jag när jag skrev att jag älskade honom och om det mesta, det enda sanna var väl när jag skrev om mig själv i stort sätt, men jag slutade ju inte, och när jag bad sådär? Fy helvete vad pinsamt. Och han var 40, påstod att han var gift, och visste om att jag var 15. Jag ryser vid tanken på att jag pratade med honom. Hur kan man göra något sådant? Vidrigt och obehagligt känns det nu.

Jag kan ju inte vara riktigt frisk. Finns ingen annan förklaring.

*Suck*

Godnatt.