Jag har skrivit om det här inlägget säkert tusen gånger nu, jag vet verkligen inte hur jag ska inleda det. Det borde inte ens vara svårt, men jag kan inte formulera det ordentligt, det kanske går bättre på engelska?

Nope, can't even find the words.

Gaah.

Kan ni fatta att jag började det här inlägget 17:24?

Skitsamma, vi hoppar rätt in bara.

Jag har nog skrivit förut att jag har något slags konstigt självskadebeteende, att jag till skillnad från de flesta man hör om inte skär mig eller svälter mig eller whatever, utan bara använder mig av "psykologisk tortyr". Men det är inte riktigt hela sanningen. Jag har aldrig gjort något som lämnar bestående märken, men en metod jag använder mig av är att ta en stiftpenna, trycka fram udden lite, sätta den mot huden (slightly angled) och snabbt "slice:a". Beroende på om du precis skrivit med den eller inte så blir det ett blyertsfärgat streck, annars blir det ett vitt-isch streck, med lite rött runtom, efter ett tag "höjs" det vita strecket lite så att man känner en nivåskillnad om man drar fingret löst över huden. Det sitter i typ en halv dag till en dag. Använder man bläck är det kvar minst runt 2 dagar. Ju snabbare man gör det desto "verkligare" ser det ut.

It's actually quite satisfying, it hurst well enough without leaving any permanent scars.

Jag brukar också riva mig själv med div. föremål med relativt vassa kanter. Tricket där är att försöka träffa samma ställe för att intensifiera smärtan, I suppose. Det bästa med den metoden är att det svider ganska länge efteråt, så det enda man behöver göra är att trycka lite på det stället.

En treje grej är att jag brukar slå relativt lätt men väldigt "consistent" på kindbenet med knuten näve (inte hårdare än om du knackar lite lätt i huvudet).

Att nypas fungerar också. Eller helt enkelt ta en vass nagel och köra in den i valfri hudmassa.

Att bitas funkar givetvis det med.

Något jag inte räknar som självplågeri är dock att ta en nål och sticka in i fingret (i ett av de övre hudlagren bara) eftersom jag endast gör det när jag är uttråkad och har en nål.

Förutom det så är det mest mina tankar som agerar plågoande, men ibland räcker det inte.

Det som gjorde det svårt att skriva det här inlägget var inte innehållet, frågar nån så är det här vad jag hade svarat, utan det är hur jag skulle formulera det. Hur jag skulle inleda det osv.

Självklart är jag medveten om hur urkorkat det här är, men det är också skönt, betryggande, och också ett straff för när jag gjort något dumt. Vilket jag gör ofta. Så är det bara.

Börjar bli sent, och jag har lunchplaner runt 12, så det är bäst jag får mig lite sömn nu.

Sleep tight.