Jag hade egentligen tänkt skriva ett annat inlägg, men jag höll på att läsa igenom en massa anteckningar på telefonen och tänkte att "Hey, det är väl läge att färska upp minnet lite? Den där kanadensaren som ville skaffa barn med dig t.ex, din konversation med honom kommer du inte ihåg, LÄS!!" eller nåt sånt urkorkat. Så det gjorde jag, och herrejävlar. Jag FATTAR inte hur jag någonsin kunde skriva sådär till någon, det är helt sjukt. Vet ni hur mycket av konversationen som bestod av "I love you"?! Åtminstone 50%. Jag kan inte ens beskriva hur det var att läsa igenom. Men jag blev påmind om vad jag kände under den tiden. Creeped out (även om jag ignorerade det) men ändå omtyckt. Sorgligt.

Eftersom det är relativt sent tänker jag vara lat och visa er screenshots på vår konversation (för jag orkar inte skriva ner allt, speciellt eftersom det var på en app, så jag kan inte copy-paste:a enkelt).

Oj, blev rätt många bilder, men jag försökte sålla så gott det gick.

Jag fick 4 bilder på honom, två vanliga selfies, en selfie utan tröja och en full body-nakenbild. Lär aldrig få dem ur mitt huvud. But hey, what can you do? Han är ett misstag, som jag ångrar, men det är inget att göra nåt åt, så jag ska glömma igen. Just fall into sweet oblivion.

Men när jag läser det här igen blir jag enbart creeped out. Hur i hela friden kunde jag någonsin göra något sådant?!? Visserligen ljög jag när jag skrev att jag älskade honom och om det mesta, det enda sanna var väl när jag skrev om mig själv i stort sätt, men jag slutade ju inte, och när jag bad sådär? Fy helvete vad pinsamt. Och han var 40, påstod att han var gift, och visste om att jag var 15. Jag ryser vid tanken på att jag pratade med honom. Hur kan man göra något sådant? Vidrigt och obehagligt känns det nu.

Jag kan ju inte vara riktigt frisk. Finns ingen annan förklaring.

*Suck*

Godnatt.