Innan jag kan börja med varför jag är som jag är måste jag först klargöra hur jag är. Jag kan inte lova att det blir en ur en objektiv synpunkt, eftersom jag bara kan säga så som jag tror. Here goes. 

Jag är en skygg människa, underlägsen och konflikträdd. Jag ogillar uppmärksamhet, fysisk kontakt och ögonkontakt, samt att bli tittad på. Jag är blyg i vardagen och jag förskönar ofta sanningen för att hålla folk på avstånd. Jag gillar inte att skälla på folk eller själv få skäll. Jag ber om ursäkt jämt och för allt, även om jag vet att jag inte behöver det. Jag är nog aldrig lika ärlig mot folk i min närhet som jag är mot folk över internet. Jag har två personligheter (jag är inte schizofren eftersom jag inte inbillar mig saker eller hallucinerar), den ena är blyg, pryd och kanske rentav älskvärd och gullig, den andra är bitsk, cynisk, hämningslös, frispråkig, tokig och ibland våldsam. Båda är jag, bara två olika sidor av samma mynt. Ibland blandar de ihop sig och bildar en liten hybrid med vilka som helst av ovanstående attribut. Jag älskar att göra andra glada och skämma bort dem, men jag gillar inte att tänka på mina egna behov. Jag är inte smart och jag är inte en klassisk skönhet (vilket är ett subtilare sätt att säga att jag inte är vaker) och jag varken kan eller vill ta emot komplimanger. Jag är misantrop, vilket betyder att jag känner ett hat eller starkt ogillande mot det mänskliga släktet, eller har en disposition som innebär ett ogillande eller en brist på tillit till andra människor. Hatet är inte mot individuella människor, utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten. Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten. Men det kanske jag är ändå. Jag är egentligen en sorlig ursäkt för en människa. Allt det här är jag, och det är inte öppet för diskussion.

Hur har jag blivit sån då, på bara 15 år? Varför har jag blivit sådan?

Jag föddes för sent, dock utan komplikationer, på BB. Inget konstigt med det. Jag bodde relativt isolerat som liten och vi flyttade ofta. Jag hade epilepsi som yngre. Detta är egentligen inte relevant.

Jag har en alldeles överdriven fantasi. Troligtvis p.g.a att jag har så tråkigt jämt, så jag fantiserar ihop något och så har jag inte tråkigt längre (att ha tråkigt är det värsta jag vet) eller så lever ag mig in i böcker (jag älskar att läsa). T.ex så blir jag inte äcklad av "gore" såvida jag inte börja leva mig in i situationen, hur det luktar, känns, smakar, låter etc.

Min äldre syster har aspergers syndrom, hon är smart men hon har problem med den sociala biten och uppfattas ofta som taktlös, otrevlig och osocial, vilket inte stämmer. Men på grund av detta har hon behövt mer hjälp och fått mer uppmärksamhet från våra föräldrar (det är inget jag klandrar henne eller någon annan för), det betyder alltså att jag fått mindre uppmärksamhet, det ledde i sin tur till att jag har fått klara mig själv lite mer och att jag har fått växa upp lite i förtid, vilket är helt ok, jag gillar att städa och laga mat, och hushållsarbete över huvud taget. Varje gång någon skällde på mig och skickade upp mig på mitt rum så grät jag i en kudde och sjöng en liten ramsa som gick "Ingen vill ha mig, ingen tycker om mig". Det har liksom utvecklats och genom åren har jag sagt allt möjligt för att mobba mig själv. Så nu när någon säger något elakt så rinner det bara av mig, för jag har redan sagt det till mig själv och liksom accepterat det som en sanning. Så att någon annan säger samma sak har ingen som helst betydelse.

Något jag försökt sluta med är att hoppas, för det gör så fruktansvärt ont när det hoppet krossas, även om det bara är för att en kompis inte har tid att umgås. Så varje gång det är något jag ser fram emot förväntar jag mig alltid den värsta möjliga utkomsten av det, för om jag har rätt så gör det inte lika ont och har jag fel blir glädjen mycket större.

Jag har blivit slagen, av både min syster och pappa. Pappa gjorde det kanske bara 4-5 gånger, och det var inget allvarligt, han slog till mig i bakhuvudet bara och skrek på mig. Min syster slog mig oftare och längre, jag minns att hon en gång stampade på mig när jag låg ihopkurad i fosterställning på golvet (det var bara vi hemma), men den enda gången hon slagit mig så att jag börjat blöda, det var 2011, hon slog mig på armbågen med en tvkontroll. Det var nog också den sista gången hon slog mig (eftersom min syster har aspergers så vet socialen redan om allt det här, det är inget att freaka ut över).

Jag brukade försöka rymma som liten, när jag blev arg oftast, kanske i ett försök att få uppmärksamhet, men jag lärde mig ganska snabbt att det inte fungerar eftersom jag bara tog med mig tältet och tältade på tomten. 0.o

Jag har sexchattat med div. människor, män och kvinnor, yngre och äldre än jag, sedan jag var 11. Och jag erkänner att ibland gillade jag det, oftast inte men ibland. Jag gillade att jag kunde göra dem så upphetsade bara genom det jag skrev, att jag kunde göra dem nöjda (ja det låter sjukt, men det var den enda bekräftelsen jag kände att jag förtjänade), och jag suger på att säga nej, det enda jag inte gick med på var att skicka bilder, ibland gjorde jag det ändå, men då var det alltid någon bild jag hittade på google, kåta människor går på nästan vad som helst. Jag blockade alltid de som blev för på, eller när jag inte orkade längre. 

Jag hade ett förhållande med en 40:årig, gift man som bodde i Kanada nu i julas, nästan hela decembermånaden var vi ett par. Han började prata med mig via en app som heter Whisper. Vi pratade om att rymma tillsammans, hur vi ville vara tillsammans men inte kunde det. Vi fantiserade om ett liv tillsammans, med barn och hela köret. Jag skriver "vi" även om det egentligen var vad han ville, jag skrev vad som helst bara för att vara omtyckt och eftertraktad. Något jag inte känner ofta. Och han var även mitt första "Jag älskar dig" till någon som inte är en familjemedlem (visserligen elektroniskt och på engelska, men det kändes stort ändå, och jag ångrar att det var till någon jag utnyttjade för att känna mig omtyckt). Det låter kanske patetiskt och skrattretande. Go ahead, det finns ingen som hindrar dig.

Jag vet vad jag borde göra åt det här, söka hjälp and whatnot. Men det tänker jag inte göra, det känns jobbigare att ta tag i den här röran än att glömma den (det kommer jag aldrig göra, men jag kommer att ignorera det). Jag vet inte ens om någon läser det här, men om nån gör det vill jag bara säga att jag bara ville få ur mig det här. Utan att behöva störa någon som inte vill veta. Det har hänt att jag börjat prata om det här med folk, men det har alltid slutat på samma sätt. De slutar prata med mig, och jag förstår dem, jag skulle inte heller vilja prata med någon emotionellt störd galning som bara klagar jämt. Om du som nu läst det här ångrar dig finns det inte mycket jag kan göra tyvärr, utom att be om ursäkt, så det gör jag. Förlåt.

Jag pratar numera med några underbara människor på internet. De är fantastiska, roliga, trevliga och underbara och jag är verkligen glad att jag fått chansen att prata med dem. Jag tycker så mycket om dem allihop, och det hoppas jag att de vet om, för de får mig alltid på bra humör och trots att jag inte känner dem "på riktigt" så vet jag inte om jag någonsin hade kunnat träffa några som de på stan eller vad som helst. Jag vet bara det som de har varit villiga att dela med sig av men det struntar jag i, jag tror inte det finns något de kan göra för att ändra min uppfattning om dem. (Med risk för att låta efterhängsen och creepy avslutar jag där, men jag vet verkligen inte vad jag kan ha gjort för att förtjäna dem). 

Jag vill, precis som de allra flesta människor, bara hitta någon som kan älska mig, trots allt det här. Jag vet att det kanske aldrig händer, och att det kan ta tid innan det gör det, men det sista man förlorar sägs ju vara hoppet. Jag älskar böcker som Twilight (hata mig bäst ni vill), Divergent, Alice i Zombielandet och The Mortal Instruments, för oavsett hur mycket smärta huvudkaraktären får stå ut med så slutar det lyckligt. Jag skulle inte ens ha något emot att leva huvudkaraktärens liv till punkt och pricka, för själva berättelserna är så underbara att smärtan känns uthärdlig.

Jag inser att det blev en väldigt lång text, men jag hoppas att du somläste stod ut. Och tack för att du läste.

Har du nån fråga, vad som helst, så är det bara att fråga, jag svarar på allt jag inte tycker är för personligt (konstigt att säga kanske, nu när du redan läst allt detta, men med personligt menar jag adress, telefonnummer etc.)