I vanlig ordning ska ni inte få ett glatt inlägg. Den som läst den här bloggen borde vara mycket väl medveten om det vid det här laget. Men jag ska också försöka att inte vara alltför negativ.

Återigen handlar det om att jag vill bo ensam. Vad folk inte verkar förstå när de säger saker som "Ha inte för bråttom med att växa upp." "Ta vara på ungdomen." etc. etc. är att jag inte har bråttom med att växa upp. Jag vill inte flytta hemifrån bara för att jag har nån illusion om att vuxenlivet skulle vara glamoröst eller nåt sånt. Jag vill flytta för att jag dels vet att jag kan bo ensam, jag har gjort det förut, i korta intervaller visserligen, men jag tror ärligt talat att jag skulle klara det på längre sikt också. Dels så är det för att jag, precis som alla människor, har vissa behov och preferenser. Dess råkar i mitt fall vara att jag inte står ut med att ha folk omkring mig jämt och ständigt samt ett behov av att vara ensam på ett sätt som i nuläget inte är möjligt.

Jag älskar min mor. Jag är mycket fäst vid min styvfar. Och min syster, ja henne älskar jag väl också. Ibland. För det mesta är jag likgiltig.

Oavsett vad jag tycker om de här människorna så är de människor. Och människor låter, de vill socialisera och de blir oense om saker. Självklart är jag inget undantag, men skillnaden är att jag inte gör det i samma utsträckning som de flesta människor. Och sanningen är att det är jobbigt att leva med 3 andra människor, även om de tillhör familjen. Inga skuldkänslor i världen kan ändra på det.

Jag låter kanske hemsk. Som en förskräcklig dotter eller askyvärd syster. Det har ni rätt att tycka.

Vad jag begär låter kanske som mycket. Jag vet själv att det är i det närmaste ouppnåeligt. Men jag kan ändå inte låta bli att gång på gång fantisera om hur det skulle vara, och det gör mig nedstämd eftersom det är något jag vill så mycket, men, som jag redan nämnt, är ouppnåeligt.

Om någon frågade mig vad min högsta önskan är så skulle nog svaret bli "Ett jobb med en stadig inkomst". För det verkar vara det enda sättet för mig att uppfylla den där drömmen. Jag begär inte mycket, jag behöver inte ett enormt hus på 300 m² och flera miljarder på banken. Jag kunde nöja mig med en lön på 10 000 och en liten 1:a utan problem. Det låter kanske som en lögn, men ibland är det faktiskt så att "less is more". 

Jag vet inte riktigt hur dyr jag är i drift. Men jag brukar inte roa mig, gå på bio etc. Inte heller köper jag kläder om jag inte absolut måste. Just nu har jag allt jag behöver. Så om jag skulle flytta nu så skulle jag enbart behöva det mest nödvändiga i möbelväg som jag inte redan har, div. köksattiraljer och mat. Resten har jag nog i stort sätt redan.

Det stora problemet är i första hand finanserna (den obefintliga inkomsten) och i andra hand bostad.

En annan av anledningarna till att jag vill flytta är för att det annars kommer ta mig lite mer än en timme (enkel resväg) att ta mig till gymnasiet jag kommer att börja på.

Jag vet inte vad min mor anser om det hela, eftersom jag helt enkelt inte frågat, men jag tror att hon inte skulle ha några större problem med det (bortsett från moderskänslorna hon har som oroar sig för att jag ska växa upp eller nåt sånt). 

I dagsläget finns det endast två lägenheter att välja mellan, den ena en 2:a där hyran ligger på 5 233 och den andra en 3:a med 5 733 i hyra. Båda har ett bra läge där jag, om jag så önskar, kan promenera till gymnasiet på runt en halvtimme eller åka buss. Men hur i hela friden ska en 16:åring få tag i 5 233 kr varje månad + pengar till mat och div. förnödenheter?

Jag ser ingen lösning på detta, så jag ska försöka glömma det hela. Hur nu det ska gå till.

Ha det så bra.

Det finns de människor som upptäcker att livet är kort, och att man borde göra det mesta av det. Sen så finns det de människor som upptäcker att livet är kort och meningslöst, och att det inte finns något att slösa bort. Och så finns det de som inte upptäcker någotdera.

Antar att det inte är så svårt att lista ut vilken jag klassas som.

Jag menar, vi föds, vi lever våra liv precis som våra föräldrar gjorde före oss (och deras föräldrar före dem etc.) bara för att sedan dö. Och det enda människan lyckats tillföra den här planeten är en sakta men säker undergång.

Det är ingen hemlighet att jag tycker att mänskligt liv är det dummaste som någonsin kunde ha hänt. Och fick jag bestämma hade vi utrotats allihop. Nej, jag vill inte dö, ibland har det känts så, men det vill jag inte, och jag är knappast den enda. Jag önskar snarare att någon kunde vrida tillbaka klockan och döda den där apan som så småningom skulle bli en människa.

Om man ska lita på Charles Darwin så hade det inte spelat nån roll eftersom "nature always finds a way" och "survival of the fittest" and whatnot. Det är synd tycker jag. För oavsett hur mycket "gott" vi försöker göra så tycker jag inte att det väger upp allt det "onda" vi gör. Inte på långa vägar. Det är min åsikt i alla fall.

Om någon frågade mig: "Vad lever du för?" Så skulle svaret inte bli nåt stort eller överhängande optimistiskt. Svaret skulle bli: "Jag lever för att jag föddes och för att jag inte vill dö." Och det är sanningen. Jag valde inte att födas, eller så gjorde jag det, i.o.m att jag som spermie vann loppet och priset var att få födas, men det tänker jag inte ta med i beräkningen för det räknar jag bara som instinkt. Men jag kan däremot välja om jag vill leva eller dö. Och precis som, ja alla människor skulle jag nog säga (även de som väljer självmord, för jag tror inte att de vill dö, inte egentligen), vill jag inte dö. Om någon skulle fråga mig varför jag inte ville dö så vet jag inte riktigt vad jag skulle svara. Det är en instinkt som alla djur har. Det är den som gör att gnuer springer i stället för att lägga sig ner och ge upp när den ser ett lejon. Det är den som gör att vissa fågelarter flyger till varmare breddgrader när vintern smyger sig på. Det är också den som driver människor under extrema omständigheter till kannibalism (då syftar jag alltså på t.ex flygolyckan i Anderna 1972, men givetvis finns det också andra orsaker till kannibalism).

De djur vars överlevnadsinstinkt var svag eller som saknade den helt fick med största sannolikhet inte fortplanta sig och genom naturligt urval har de alltså sållats bort.

Och det är det enda svaret jag skulle kunna ge. För jag vet ärligt talat inte.

Visst finns det dagar när jag är glad över att leva och allt det där. Och det är väl rätt uppenbart att när jag skriver det här är det inte en sådan dag. Men jag kommer troligtvis inte ändra uppfattning om något av det här (men man ska aldrig säga aldrig).

Hursomhelst.

Jag vet att jag varit borta rätt länge. Jag har haft så mycket att tänka på att skriva inte kändes aktuellt. Det har jag visserligen gjort ändå, i anteckningar på mobilen, men de känns för privata och är alldeles för deprimerande för att lägga ut här. Så de stannar precis där de är.

Frid vare med er och allt såndant där.

Jag har skrivit om det här inlägget säkert tusen gånger nu, jag vet verkligen inte hur jag ska inleda det. Det borde inte ens vara svårt, men jag kan inte formulera det ordentligt, det kanske går bättre på engelska?

Nope, can't even find the words.

Gaah.

Kan ni fatta att jag började det här inlägget 17:24?

Skitsamma, vi hoppar rätt in bara.

Jag har nog skrivit förut att jag har något slags konstigt självskadebeteende, att jag till skillnad från de flesta man hör om inte skär mig eller svälter mig eller whatever, utan bara använder mig av "psykologisk tortyr". Men det är inte riktigt hela sanningen. Jag har aldrig gjort något som lämnar bestående märken, men en metod jag använder mig av är att ta en stiftpenna, trycka fram udden lite, sätta den mot huden (slightly angled) och snabbt "slice:a". Beroende på om du precis skrivit med den eller inte så blir det ett blyertsfärgat streck, annars blir det ett vitt-isch streck, med lite rött runtom, efter ett tag "höjs" det vita strecket lite så att man känner en nivåskillnad om man drar fingret löst över huden. Det sitter i typ en halv dag till en dag. Använder man bläck är det kvar minst runt 2 dagar. Ju snabbare man gör det desto "verkligare" ser det ut.

It's actually quite satisfying, it hurst well enough without leaving any permanent scars.

Jag brukar också riva mig själv med div. föremål med relativt vassa kanter. Tricket där är att försöka träffa samma ställe för att intensifiera smärtan, I suppose. Det bästa med den metoden är att det svider ganska länge efteråt, så det enda man behöver göra är att trycka lite på det stället.

En treje grej är att jag brukar slå relativt lätt men väldigt "consistent" på kindbenet med knuten näve (inte hårdare än om du knackar lite lätt i huvudet).

Att nypas fungerar också. Eller helt enkelt ta en vass nagel och köra in den i valfri hudmassa.

Att bitas funkar givetvis det med.

Något jag inte räknar som självplågeri är dock att ta en nål och sticka in i fingret (i ett av de övre hudlagren bara) eftersom jag endast gör det när jag är uttråkad och har en nål.

Förutom det så är det mest mina tankar som agerar plågoande, men ibland räcker det inte.

Det som gjorde det svårt att skriva det här inlägget var inte innehållet, frågar nån så är det här vad jag hade svarat, utan det är hur jag skulle formulera det. Hur jag skulle inleda det osv.

Självklart är jag medveten om hur urkorkat det här är, men det är också skönt, betryggande, och också ett straff för när jag gjort något dumt. Vilket jag gör ofta. Så är det bara.

Börjar bli sent, och jag har lunchplaner runt 12, så det är bäst jag får mig lite sömn nu.

Sleep tight.

I'm feeling quite blue today. It's just that.. Jag kan inget, i stort sett. Och det finns så många människor som kan skapa sådana fantastiska saker. Musik, konst, ja allt möjligt. Visst, man kan lära sig, och alla var nybörjare nån gång. Men det kräver engagemang och uthållighet. Något jag tycks sakna.

Jag sitter här i min ensamhet och lyssnar på pianosonat nr 14 i C-moll och önskar att jag hade haft viljan att göra något när jag var yngre. Visst, jag gick på lite danskurser, men inte ens det fortsatte jag med, trots att det var jättekul. Jag brukade rida också, men så lades det stallet ner. Jag gillar att sjunga, men är för dålig (och blyg) för att göra det.

Nåväl, det är väl aldrig för sent att börja, men jag lär inte finna motivationen, så för min del är det nog det. 

Jag vill vara lite kreativ bara, men min syster fick den konstnärliga förmågan (och det smarta tänkandet), det enda jag fick var den goda lyssnar-förmågan, och jag slapp få Aspergers. Basically, I got the people skills (which I'm not even using, since I don't really like people) and she got everything else. Yay.

Låter jag bitter? Jag känner mig bitter.

Vilket är urfånigt, sånt kan man ju inte välja, så det finns ju ingen som man kan skylla på heller. Och jag är ändå glad över att inte ha Aspergers, så varför klaga?

För att jag kan, that's why.

Gah, jag blir så förbannad på mig själv när jag blir arg eller ledsen av totalt värdelösa anledningar.

Så är jag uttråkad också, jämt. Vi hade skolavslutning i tisdags och jag har redan tröttnat. Jag är sjuk. Och så är jag deppig och irriterad precis hela tiden. Och inte kan jag skylla på PMS heller eftersom mensen uteblivit (troligtvis p.g.a att jag är så stressad).

Jag kan ju förstås fråga nån polare om de vill umgås men jag har ingen lust. Jag har ju lovat en av dem att visa en affär nån gång nu i sommar, men det behöver jag ju inte göra än på länge, det finns mycket tid kvar.

Känner mig jävligt sopig och eländig rent allmänt (totalt onödigt). Jag vill inte. Jag hatar det. Men vad kan man göra?

Att jag aldrig kan vara glad. Är det så förbannat svårt?! Och det där med "titta dig i spegeln och le, så skickar det signaler till hjärnan att du ska vara glad" funkar då rakt inte. Fucking piece of shit rent ut sagt. För det första hatar jag speglar, och för det andra så blir jag bara ännu mer irriterad och undrar vafan puckot ler åt.

Och inte kan man ha fönsterhelvetet öppet, för då ska nån jävel självklart ställa sig och röka eller spraymåla på balkongen.

Jag kryper ur skinnet snart, det är ett som är säkert.

Får fasen sova bort skiten i stället, för jag orkar fan inte med att vara sjuk och på dåligt humör jämt. It pisses me off.

Ja det här hjälpte i alla fall inte, det blev bara värre.

Bye.

Jag hade egentligen tänkt skriva ett annat inlägg, men jag höll på att läsa igenom en massa anteckningar på telefonen och tänkte att "Hey, det är väl läge att färska upp minnet lite? Den där kanadensaren som ville skaffa barn med dig t.ex, din konversation med honom kommer du inte ihåg, LÄS!!" eller nåt sånt urkorkat. Så det gjorde jag, och herrejävlar. Jag FATTAR inte hur jag någonsin kunde skriva sådär till någon, det är helt sjukt. Vet ni hur mycket av konversationen som bestod av "I love you"?! Åtminstone 50%. Jag kan inte ens beskriva hur det var att läsa igenom. Men jag blev påmind om vad jag kände under den tiden. Creeped out (även om jag ignorerade det) men ändå omtyckt. Sorgligt.

Eftersom det är relativt sent tänker jag vara lat och visa er screenshots på vår konversation (för jag orkar inte skriva ner allt, speciellt eftersom det var på en app, så jag kan inte copy-paste:a enkelt).

Oj, blev rätt många bilder, men jag försökte sålla så gott det gick.

Jag fick 4 bilder på honom, två vanliga selfies, en selfie utan tröja och en full body-nakenbild. Lär aldrig få dem ur mitt huvud. But hey, what can you do? Han är ett misstag, som jag ångrar, men det är inget att göra nåt åt, så jag ska glömma igen. Just fall into sweet oblivion.

Men när jag läser det här igen blir jag enbart creeped out. Hur i hela friden kunde jag någonsin göra något sådant?!? Visserligen ljög jag när jag skrev att jag älskade honom och om det mesta, det enda sanna var väl när jag skrev om mig själv i stort sätt, men jag slutade ju inte, och när jag bad sådär? Fy helvete vad pinsamt. Och han var 40, påstod att han var gift, och visste om att jag var 15. Jag ryser vid tanken på att jag pratade med honom. Hur kan man göra något sådant? Vidrigt och obehagligt känns det nu.

Jag kan ju inte vara riktigt frisk. Finns ingen annan förklaring.

*Suck*

Godnatt.

Jag har inte pratat så mycket med de snälla på senaste tiden. Jag vet inte vad som kommer att hända. Det känns som om jag glider ifrån dem. Jag tror att det som alltid händer - förr eller senare - håller på att hända. Det faktum att jag inte är bra på långtidsåtaganden börjar sticka upp sitt fula tryne. Det har hänt en gång förut, men då kom jag tillbaka, även om det tog lite tid.

Men nu vet jag inte. Jag vill inte försvinna, lär ju inte göra det helt heller, med tanke på att de flesta av dem kan nå mig på annat sätt, men jag lär ju inte vara kvar på samma sätt. Vilket jag inte gillar, eftersom jag fortfarande tycker så oerhört mycket om de här människorna, men det blir såhär. Det blir bara mindre och mindre tills det helt avtar. Och det är synd och skam att jag inte orkar kämpa emot när det händer.

Men men.. Skulle det värsta hända så är jag ju inte helt okontaktbar. Inte för att det egentligen spelar nån roll. Jag har ju inte varit där så fasansfullt länge, så det är ju inte som att jag är nån sorts "invaluable asset" (vilket ändå är rätt bra, för då blir ingen ledsen om jag försvinner, och de vill jag inte att nån ska bli).

Vi får se vad som händer.. och fötter.

Ps. I'm crazy abut this song, dunno why, but whatever, bye.

I've started watching an anime that was suggested to me by someone. He said that it was very emotional and amazing (which I agree with, even though I've only seen 3 episodes) and I started thinking about feelings and stuff (my mind is random, people who know me have (hopefully) gotten pretty used to that by now). More specifically sad feelings etc. so what the heck, why not write them down? It's not like I do anything else with this blog (which has helped me realize how self centered I am, I don't ever write about anything but me). So let's just jump straight in, shan't we?

I always have to push my tears out. They never run freely. As soon as my eyes start to water my immediate response is to hold them back, never to let them escape. It's a reflex, I've done it so many times I don't even have to think about it anymore. I just do it anyway.

So whenever I need to cry, just to blow of some steam, I have to dig deep, deep down into the very saddest part of my core to find something that can let my tears run down my face without resistance.

I don't cry often, even though I want to. I don't "explore" my emotions at all really. I don't really want to either.

Becoming completely filled by one emotion, whether it be good or bad, is scary. And it hurts. It hurts feeling completely overjoyed just as much as it hurts to be completely miserable.

So my solution is that I cut them up. I separate all my feelings into tiny pieces so I won't have to feel so much of it at once.

But of course there's a downside to that. When I cut them up I get more of them.

That's one of the reasons to all my mood swings, I have too many tiny pieces of feelings so they have to change a lot for them to be used up.

But it's random, sometimes I get many sad feelings in a row, so it happen sometimes that I have longer periods of sadness, but since they're so small it still hurts less than the "real" thing. It's the same with all my feelings really.

Except for emptiness, I've only felt empty once or twice for as long as I can remember, which is a good thing, I guess.

It's probably one of the best feelings I've ever had (Yes I sound all crazy and stuff, but stay with me now). It's like, everything becomes white and blurred, and sort of foggy. It's not warm, nor is it cold, it isn't humid or dry, it's not really anything.

Nothing matters and my normally scattered thoughts are no longer reachable trough the thick layer of fog.

You just feel at peace, but at the same time there is nothing called peaceful, there's no room for anything but that white blurriness. It's soothing, but still upsetting, knowing that it's not actually good, but it doesn't matter, nothing does.

It's not easy to explain, but it's like an asylum. The direct meaning of the word is a haven, refuge or sanctuary, but what it has come to stand for is a hellish nightmare only depicted in horror movies. That's sort of what it's like. A misinterpretation of something good.

Entering that state of nothing is quick, you won't even notice it until it's there. Leaving it is more slowly, the world comes back into focus even though it never truly left. But it's also sudden, it's not like *BAM* feelings, more like how you feel when you've just woken up after a good nights sleep. Everything starts to influence you again, but not like a sledgehammer to the head, it just starts to seep back, calmly and quietly.

At least that is what it is to me.

Well, that's that I guess, bye.

Blir nog ett kort inlägg, är sjukt trött och har varit som en zombie hela dagen, men vi får se, brukar ju bli långt ändå.

per-L.

Om ni läst ett tidigare inlägg så vet ni redan vem han är. Annars är det nog inte så svårt att gissa.

Det här blir alltså tredje gången han hör av sig. Också den här gågen har det gått tillräckligt lång tid för att jag ska glömma honom, men den här gången orkade jag inte fråga vem han var (because quite obviously there has been A LOT of guys by now, och så var jag grymt trött och allmänt seg). Det visade sig ändå rätt fort vem han var.

00:21 tja det var ett tag sen
00:22 Hej
00:22 läget?
00:23 Helt ok
00:23 vad gör du
00:24 Inte så mycket
00:26 när ska jag slicka dig i den där jaktstugan då?

Det, mina damer och herrar, är allt som skrevs. Vet ni varför? Jag kan tala om varför.

För att jag är trött, och slut. Urlakad. Min enda energi går åt till att vara "normal" så att ingen ska misstänka något, något alls. Jag kan inte vara en vanlig tonåring SAMTIDIGT som jag är någon slags "sexbomb" för de här männen. Jag orkar inte. Det har gått så långt att jag blir otrevlig mot mina killkompisar, lättirriterad, ofokuserad och helt ombytlig. Mina personligheter har blandats ihop till en enda (o)salig röra, jag skriver alltför vågade saker till "de snälla" och är så fasligt blyg mot männen att våndan blir än större eftersom det tar extra lång tid att få det hela avklarat, vilket saktar ner hela läkeprocessen (som går ut på att glömma och gå vidare, ingen bra plan, men det är den enda jag har). 

Allting är helt bakvänt och innan jag vet ordet av kommer jag att göra ett misstag.

Det finns så många misstag jag kan göra, and such a small margin for error. Jag kan råka försäga mig, eller stämma möte med nån av männen (och faktiskt genomföra det), eller så kanske jag gör nåt dumt med nån av "de snälla" eller uppför mig dumt så att jag inte kan prata med dem mer. Tänk om jag gjorde nåt för att få dem att hata mig? Jag är ju en såndär knasboll (självplågare, eller vad det heter?). Som vill att de ska hata mig, fast ändå inte, för det skulle göra så ont, men samtidigt tycker jag inte att jag förtjänar dem, så de borde hata mig.

Om jag ska vara ärlig så är det nog dem som "räddar" mig. Jag vet inte i vilken situation jag skulle vara i om jag aldrig börjat prata med dem, men jag betvivlar att den hade varit bra. Och det skrämmer mig också. Att jag litar så fullständigt på dem (eller så mycket jag kan lita på nån då, med mina trust issues and everything), för jag gillar inte att knyta mig så hårt till någon (eller några), tänk om de försvinner (på ett eller annat sätt), tänk om jag aldrig mer hör av någon av dem? Det är läskigt att vara så fäst. Jag vill inte förlita mig så mycket på andra (och det gör jag, jag litar alltid på att de håller mig flytande), för försvinner de så faller jag. Och till skillnad från Alice's kaninhål har mitt ingen botten, ingen alls.

Jag vill inte ens erkänna det för mig själv, än mindre för nån av dem. Som tur är tror jag inte det är någon som läser det här, så de får förhoppningsvis inget veta. 

Jag är sådär. Att jag undanhåller sanningen (eller åtminstone en del av den) från de jag bryr mig mest om. Jag har aldrig gillat att dela med mig av sånt som plågar mig, för att jag inte vill plåga andra (antar att den här bloggen motbevisar mig, men den är iaf valfri att läsa). Att hjälpa andra (eller vara snäll mot andra etc.) får mig att må bättre, beroende på vad det är mår jag bra olika lång tid. Par exemple; Att städa, utan att nån förväntat sig det, gör mig oftast glad tills det blir stökigt igen. Att hjälpa nån hitta/komma på något kan göra mig glad en längre tid, eller iaf tills mina tankar börjar vandra och gör mig nere igen. Och att, ja att. Ja det finns väl ingen väg runt det egentligen. När nån av de här männen onanerar till mig, jag blir väl inte direkt glad, men vissa blir ganska tacksamma efteråt, och känslan av att lyckas med något. Det är vrickat, jag vet.

Jag tror att det delvis har att göra med mitt utseende, antar jag. Jag själv tycker inte att jag är vacker, så det går liksom inte att tänka sig att nån annan skulle tycka det. Det enda jag har är väl min personlighet, så jag ändrar den efter behov (även om alla personligheter jag haft har varit en del av mig, fast en del jag valt att förstärka just då), men första intrycket du får av en människa är ju just utseendet (såvida du inte är blind då), och då är det ju svårt att få folk att lära känna en (även om jag nog inte är så jäkla mycket bättre när man lärt känna mig heller). Men i alla fall. På internet så är det första intrycket du får av någon troligtvis inte baserat på dennes utseende. Så då är det lättare att bli omtyckt, typ.

Jag har ju vänner. Men jag vet ärligt talat inte varför de umgås med mig. Jag förstår det inte. De är ju fantastiska och underbara, knasiga och skruvade, jag älskar allt med dem, även deras "brister". Men jag är ju bara jag. Inget ovanligt, inget speciellt. Man kan troligtvis hitta en exakt kopia av mig på rea på Ica. Så varför står de ut med mig? It doesn't make any sense.

Jag blir inte klok på något längre. Idag låg jag i timmar i sängen och blundade medan jag lyssnade på musik. Jag sov inte, jag var medveten om allt och jag drömde inte, men det kändes ändå som att jag sov.

Jäklar, nu blev det ju en evighetslång text igen, och tiden bara sprang iväg.

Godnatt.