I'm feeling quite blue today. It's just that.. Jag kan inget, i stort sett. Och det finns så många människor som kan skapa sådana fantastiska saker. Musik, konst, ja allt möjligt. Visst, man kan lära sig, och alla var nybörjare nån gång. Men det kräver engagemang och uthållighet. Något jag tycks sakna.

Jag sitter här i min ensamhet och lyssnar på pianosonat nr 14 i C-moll och önskar att jag hade haft viljan att göra något när jag var yngre. Visst, jag gick på lite danskurser, men inte ens det fortsatte jag med, trots att det var jättekul. Jag brukade rida också, men så lades det stallet ner. Jag gillar att sjunga, men är för dålig (och blyg) för att göra det.

Nåväl, det är väl aldrig för sent att börja, men jag lär inte finna motivationen, så för min del är det nog det. 

Jag vill vara lite kreativ bara, men min syster fick den konstnärliga förmågan (och det smarta tänkandet), det enda jag fick var den goda lyssnar-förmågan, och jag slapp få Aspergers. Basically, I got the people skills (which I'm not even using, since I don't really like people) and she got everything else. Yay.

Låter jag bitter? Jag känner mig bitter.

Vilket är urfånigt, sånt kan man ju inte välja, så det finns ju ingen som man kan skylla på heller. Och jag är ändå glad över att inte ha Aspergers, så varför klaga?

För att jag kan, that's why.

Gah, jag blir så förbannad på mig själv när jag blir arg eller ledsen av totalt värdelösa anledningar.

Så är jag uttråkad också, jämt. Vi hade skolavslutning i tisdags och jag har redan tröttnat. Jag är sjuk. Och så är jag deppig och irriterad precis hela tiden. Och inte kan jag skylla på PMS heller eftersom mensen uteblivit (troligtvis p.g.a att jag är så stressad).

Jag kan ju förstås fråga nån polare om de vill umgås men jag har ingen lust. Jag har ju lovat en av dem att visa en affär nån gång nu i sommar, men det behöver jag ju inte göra än på länge, det finns mycket tid kvar.

Känner mig jävligt sopig och eländig rent allmänt (totalt onödigt). Jag vill inte. Jag hatar det. Men vad kan man göra?

Att jag aldrig kan vara glad. Är det så förbannat svårt?! Och det där med "titta dig i spegeln och le, så skickar det signaler till hjärnan att du ska vara glad" funkar då rakt inte. Fucking piece of shit rent ut sagt. För det första hatar jag speglar, och för det andra så blir jag bara ännu mer irriterad och undrar vafan puckot ler åt.

Och inte kan man ha fönsterhelvetet öppet, för då ska nån jävel självklart ställa sig och röka eller spraymåla på balkongen.

Jag kryper ur skinnet snart, det är ett som är säkert.

Får fasen sova bort skiten i stället, för jag orkar fan inte med att vara sjuk och på dåligt humör jämt. It pisses me off.

Ja det här hjälpte i alla fall inte, det blev bara värre.

Bye.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I vanlig ordning ska ni inte få ett glatt inlägg. Den som läst den här bloggen borde vara mycket väl medveten om det vid det här laget. Men jag ska också försöka att inte vara alltför negativ.   Återigen handlar det om att jag vill bo ensam. Vad ...

Det finns de människor som upptäcker att livet är kort, och att man borde göra det mesta av det. Sen så finns det de människor som upptäcker att livet är kort och meningslöst, och att det inte finns något att slösa bort. Och så finns det de som inte ...

Jag har skrivit om det här inlägget säkert tusen gånger nu, jag vet verkligen inte hur jag ska inleda det. Det borde inte ens vara svårt, men jag kan inte formulera det ordentligt, det kanske går bättre på engelska?   Nope, can't even find the wo...

Jag hade egentligen tänkt skriva ett annat inlägg, men jag höll på att läsa igenom en massa anteckningar på telefonen och tänkte att "Hey, det är väl läge att färska upp minnet lite? Den där kanadensaren som ville skaffa barn med dig t.ex, din konver...

Jag har inte pratat så mycket med de snälla på senaste tiden. Jag vet inte vad som kommer att hända. Det känns som om jag glider ifrån dem. Jag tror att det som alltid händer - förr eller senare - håller på att hända. Det faktum att jag inte är bra p...