När jag gick i 7:an var jag med i Lucia-tåget. En 9:a som heter Rickard var också med det året. När dagen för framträdandet var inne var alla som var med i Lucia-tåget på teatern (isch?) där vi skulle framträda (konstigt nog var det inga vuxna där än). Rickard stod med några andra killar och pratade (klädd i tomtenissekostym). Jag stod lite för mig själv och så går han mot mig och uttrycker ett läte (lät lite som nhhng typ) och säger "Mjölka mig" och utstöter det där lätet igen. Det hade han gjort förut också när inga vuxna var i närheten (både i skolan, under luciaträningen och på skoltid) så det var ingen större schock. Jag börjar backa undan och han ökar farten lite, sedan börjar han jaga mig mellan stolarna samtidigt som han utstöter det där ljudet, ropar "Mjölka mig" och kallar mig mamma. Han jagar mig ett tag (och dumt nog fnissar jag och skrattskriker eftersom hela situationen är så udda) innan jag springer in på tjejtoan. Ett tag senare går jag tillbaka in och när jag ser att han tittar på mig dyker jag ner bakom stolarna och kryper iväg. Jag kan ju inte stå på alla fyra för evigt så jag reser mig upp och ser att han kommit närmre, jag börjar springa samtidigt som han gör det och så börjar allt om igen. Tills jag återigen springer in på tjejtoan. Jag kommer ut och innan det hela börjar om en tredje gång kommer det några vuxna och vi går in i salen vi ska sjunga i. Rickard går dock ikapp mig, viskar "Mjölka mig" i mitt öra, ler och går vidare medan jag sackar efter. Detta händer ett par gånger (- jagandet) till innan dagen kommit till sitt slut. Jag är påväg hem och de andra är påväg mot bussen. Jag går en bit framför killarna (alla går med sina kompisar, utom jag som går själv) eftersom det ligger åt samma håll. Och då börjar Rickard ropa igen, jag ökar på mina steg och väljer en annan väg hem, så att jag slipper gå framför dem nån längre stund. 

Det var inte sista gången jag träffade honom, men förutom några konstiga ljud, "Mjölka mig" och "Mamma" när vi möttes i korridoren så pratade vi aldrig igen. Vilket ju inte var nån större grej, visst rodnade jag och skyndade mig att komma iväg, men det var rätt lugnt. Jag menar, det kunde ju ha varit värre. Jag kunde ha bott i en grotta, det kunde ha varit krig och jag kunde ha blivit våldtagen av soldater medan flugor lade ägg i öppna sår på min arm.

Always try to look on the bright side people. You're wonderful, and don't you forget it ^^

Bye :) 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I vanlig ordning ska ni inte få ett glatt inlägg. Den som läst den här bloggen borde vara mycket väl medveten om det vid det här laget. Men jag ska också försöka att inte vara alltför negativ.   Återigen handlar det om att jag vill bo ensam. Vad ...

Det finns de människor som upptäcker att livet är kort, och att man borde göra det mesta av det. Sen så finns det de människor som upptäcker att livet är kort och meningslöst, och att det inte finns något att slösa bort. Och så finns det de som inte ...

Jag har skrivit om det här inlägget säkert tusen gånger nu, jag vet verkligen inte hur jag ska inleda det. Det borde inte ens vara svårt, men jag kan inte formulera det ordentligt, det kanske går bättre på engelska?   Nope, can't even find the wo...

I'm feeling quite blue today. It's just that.. Jag kan inget, i stort sett. Och det finns så många människor som kan skapa sådana fantastiska saker. Musik, konst, ja allt möjligt. Visst, man kan lära sig, och alla var nybörjare nån gång. Men det kräv...

Jag hade egentligen tänkt skriva ett annat inlägg, men jag höll på att läsa igenom en massa anteckningar på telefonen och tänkte att "Hey, det är väl läge att färska upp minnet lite? Den där kanadensaren som ville skaffa barn med dig t.ex, din konver...