Jag blir bara så jävla less på precis allting ibland. Vad fan är det förmening med hela skiten? Varför ska skit ha skit och när tar skiten slut? Aldrig verkar det som. Hade jag fått som jag vill hade jag bott helt ensam på en lagom stor ö nånstans i medelhavet, bara åkt in till land för att handla, och bara tillåtit gäster enligt väldigt strikta regler. 

Jag vill fan inte ha några jävla människor omkring mig, människor bara krånglar till allt. Jag vill bara vara ifred men inte fan får man det. Då är man otrevlig och osocial och helt jävla socialt efterbliven. Jag hatar, hatar, hatar folk ibland. Varför kan de bara inte låta mig vara?

Glöm prinsessa och världshärskare. Ge mig en förbannad jävla helvetes ö att bestämma över och tillräckligt för att leva ett helt vanligt jävla liv och låt mig bestämma själv. Det är allt jag begär. Men det funkar ju fan inte så. Vilket suger jävligt hårt.

Jag är fan inte ens arg längre. Eller jo, det är jag. Men mest är jag bara ledsen och uppgiven. Inget går någonsin som jag vill att det ska. Jag är bara så jävla trött på hela skiten.

Jag vill inte längre.

Jag vill inte leka nåt jävla socialt samspel. Jag vill inte förlita mig på andra människor. Jag vill inte ha med folk att göra. Är det så jävla fel? Måste man vara en jäkla ikea-människa? En skandinavisk dröm? För jag vill fan inte. Hade jag överlevt på egen hand hade jag fan gjort nåt åt det för länge sen, men nu funkar det inte så. Jag hatar det. Jag hatar allt.

Jag hade fan inte haft nåt emot att gifta mig med en 196:årig snuskgubbe om det innebar att jag fick vara ensam hemma hela dagarna, städa, laga mat, göra det jag gör bäst och det jag gillar att göra. Dvs. knappt synas och inte höras.

Jag står inte ut med allt längre, jag knakar fan i fogarna.

Jag vill inte. Jag vill bara inte.

Det finns inget kvar nu. Inget utom gråten, resten har jag fått ur mig. Men jag måste vänta, de andra måste gå och lägga sig först.

Bara 2 timmar kvar.