I vanlig ordning ska ni inte få ett glatt inlägg. Den som läst den här bloggen borde vara mycket väl medveten om det vid det här laget. Men jag ska också försöka att inte vara alltför negativ.

Återigen handlar det om att jag vill bo ensam. Vad folk inte verkar förstå när de säger saker som "Ha inte för bråttom med att växa upp." "Ta vara på ungdomen." etc. etc. är att jag inte har bråttom med att växa upp. Jag vill inte flytta hemifrån bara för att jag har nån illusion om att vuxenlivet skulle vara glamoröst eller nåt sånt. Jag vill flytta för att jag dels vet att jag kan bo ensam, jag har gjort det förut, i korta intervaller visserligen, men jag tror ärligt talat att jag skulle klara det på längre sikt också. Dels så är det för att jag, precis som alla människor, har vissa behov och preferenser. Dess råkar i mitt fall vara att jag inte står ut med att ha folk omkring mig jämt och ständigt samt ett behov av att vara ensam på ett sätt som i nuläget inte är möjligt.

Jag älskar min mor. Jag är mycket fäst vid min styvfar. Och min syster, ja henne älskar jag väl också. Ibland. För det mesta är jag likgiltig.

Oavsett vad jag tycker om de här människorna så är de människor. Och människor låter, de vill socialisera och de blir oense om saker. Självklart är jag inget undantag, men skillnaden är att jag inte gör det i samma utsträckning som de flesta människor. Och sanningen är att det är jobbigt att leva med 3 andra människor, även om de tillhör familjen. Inga skuldkänslor i världen kan ändra på det.

Jag låter kanske hemsk. Som en förskräcklig dotter eller askyvärd syster. Det har ni rätt att tycka.

Vad jag begär låter kanske som mycket. Jag vet själv att det är i det närmaste ouppnåeligt. Men jag kan ändå inte låta bli att gång på gång fantisera om hur det skulle vara, och det gör mig nedstämd eftersom det är något jag vill så mycket, men, som jag redan nämnt, är ouppnåeligt.

Om någon frågade mig vad min högsta önskan är så skulle nog svaret bli "Ett jobb med en stadig inkomst". För det verkar vara det enda sättet för mig att uppfylla den där drömmen. Jag begär inte mycket, jag behöver inte ett enormt hus på 300 m² och flera miljarder på banken. Jag kunde nöja mig med en lön på 10 000 och en liten 1:a utan problem. Det låter kanske som en lögn, men ibland är det faktiskt så att "less is more". 

Jag vet inte riktigt hur dyr jag är i drift. Men jag brukar inte roa mig, gå på bio etc. Inte heller köper jag kläder om jag inte absolut måste. Just nu har jag allt jag behöver. Så om jag skulle flytta nu så skulle jag enbart behöva det mest nödvändiga i möbelväg som jag inte redan har, div. köksattiraljer och mat. Resten har jag nog i stort sätt redan.

Det stora problemet är i första hand finanserna (den obefintliga inkomsten) och i andra hand bostad.

En annan av anledningarna till att jag vill flytta är för att det annars kommer ta mig lite mer än en timme (enkel resväg) att ta mig till gymnasiet jag kommer att börja på.

Jag vet inte vad min mor anser om det hela, eftersom jag helt enkelt inte frågat, men jag tror att hon inte skulle ha några större problem med det (bortsett från moderskänslorna hon har som oroar sig för att jag ska växa upp eller nåt sånt). 

I dagsläget finns det endast två lägenheter att välja mellan, den ena en 2:a där hyran ligger på 5 233 och den andra en 3:a med 5 733 i hyra. Båda har ett bra läge där jag, om jag så önskar, kan promenera till gymnasiet på runt en halvtimme eller åka buss. Men hur i hela friden ska en 16:åring få tag i 5 233 kr varje månad + pengar till mat och div. förnödenheter?

Jag ser ingen lösning på detta, så jag ska försöka glömma det hela. Hur nu det ska gå till.

Ha det så bra.