Det finns de människor som upptäcker att livet är kort, och att man borde göra det mesta av det. Sen så finns det de människor som upptäcker att livet är kort och meningslöst, och att det inte finns något att slösa bort. Och så finns det de som inte upptäcker någotdera.

Antar att det inte är så svårt att lista ut vilken jag klassas som.

Jag menar, vi föds, vi lever våra liv precis som våra föräldrar gjorde före oss (och deras föräldrar före dem etc.) bara för att sedan dö. Och det enda människan lyckats tillföra den här planeten är en sakta men säker undergång.

Det är ingen hemlighet att jag tycker att mänskligt liv är det dummaste som någonsin kunde ha hänt. Och fick jag bestämma hade vi utrotats allihop. Nej, jag vill inte dö, ibland har det känts så, men det vill jag inte, och jag är knappast den enda. Jag önskar snarare att någon kunde vrida tillbaka klockan och döda den där apan som så småningom skulle bli en människa.

Om man ska lita på Charles Darwin så hade det inte spelat nån roll eftersom "nature always finds a way" och "survival of the fittest" and whatnot. Det är synd tycker jag. För oavsett hur mycket "gott" vi försöker göra så tycker jag inte att det väger upp allt det "onda" vi gör. Inte på långa vägar. Det är min åsikt i alla fall.

Om någon frågade mig: "Vad lever du för?" Så skulle svaret inte bli nåt stort eller överhängande optimistiskt. Svaret skulle bli: "Jag lever för att jag föddes och för att jag inte vill dö." Och det är sanningen. Jag valde inte att födas, eller så gjorde jag det, i.o.m att jag som spermie vann loppet och priset var att få födas, men det tänker jag inte ta med i beräkningen för det räknar jag bara som instinkt. Men jag kan däremot välja om jag vill leva eller dö. Och precis som, ja alla människor skulle jag nog säga (även de som väljer självmord, för jag tror inte att de vill dö, inte egentligen), vill jag inte dö. Om någon skulle fråga mig varför jag inte ville dö så vet jag inte riktigt vad jag skulle svara. Det är en instinkt som alla djur har. Det är den som gör att gnuer springer i stället för att lägga sig ner och ge upp när den ser ett lejon. Det är den som gör att vissa fågelarter flyger till varmare breddgrader när vintern smyger sig på. Det är också den som driver människor under extrema omständigheter till kannibalism (då syftar jag alltså på t.ex flygolyckan i Anderna 1972, men givetvis finns det också andra orsaker till kannibalism).

De djur vars överlevnadsinstinkt var svag eller som saknade den helt fick med största sannolikhet inte fortplanta sig och genom naturligt urval har de alltså sållats bort.

Och det är det enda svaret jag skulle kunna ge. För jag vet ärligt talat inte.

Visst finns det dagar när jag är glad över att leva och allt det där. Och det är väl rätt uppenbart att när jag skriver det här är det inte en sådan dag. Men jag kommer troligtvis inte ändra uppfattning om något av det här (men man ska aldrig säga aldrig).

Hursomhelst.

Jag vet att jag varit borta rätt länge. Jag har haft så mycket att tänka på att skriva inte kändes aktuellt. Det har jag visserligen gjort ändå, i anteckningar på mobilen, men de känns för privata och är alldeles för deprimerande för att lägga ut här. Så de stannar precis där de är.

Frid vare med er och allt såndant där.