Jag började tänka på en gammal klasskompis, hon var bara där 2-3 veckor i 8:an innan hon slutade i vår skola, men under den tiden hann hon berätta rätt mycket för mig.

Jag ver egentligen inte den hon umgicks med, hon umgicks mest med de två hästtokiga tjejerna i klassen, men ibland var hon själv också. Jag satt ju med mitt lilla gäng, hon satt där ibland också men då sa vi inte så mycket. Jag satt och klottrade på min hand (massa element-tecken etc.) och jag har för mig att hon berättade om lite krångel med sin pojkvän och bad mig skriva nåns namn med min spritpenna på hennes bröstkorg.

Så hände det en dag att jag satt ensam vid ett bord, hon kom och satte sig vid mig och vi började så småningen prata. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om i början, jag minns att vi pratade om hennes lillasyster som var sjuk och låg på sjukhus. På något sätt kom vi in på olagliga saker, och jag minns att hon sa nåt i stil med "Jag har gjort typ allt". Jag vet att jag var lite skeptisk, jag menar, hon kan ju inte ha gjort precis allt, men då började hon räkna upp bl.a stöld, röka cigaretter, röka hasch, dricka alkohol, våldtäkt (tydligen ska hon ha velat men inte han, vet inte om det ledde till samlag eftersom jag bara satt och lyssnade utan att ställa frågor), hon klagade också över sin styvmamma och hur hon ogillade henne. Sedan frågade hon mig vad jag hade gjort.

Jag skulle aldrig jämföra mig själv med ett helgon. Jag har faktiskt gjort mig skyldig till stöld (nej, inte snatteri, jag är rätt säker på att gränsen för snatteri är vid 1000 kr och den gränsen korsade jag definitivt). Jag är inte kleptoman men jag är definitivt en person som är svag för saker jag tycker är vackra. Jag stal dock inte bara saker jag tyckte var vackra utan också saker jag ville ha. Det finns ingen ursäkt och jag tänker därför inte heller försöka komma på nån. Jag blev aldrig påkommen, varken under stölden eller av mina föräldrar, de märkte inte att jag hade nya grejer men inte förlorade pengar. Låt mig klargöra; Jag stal aldrig grejer som kostade mer än ca. 200 kronor, jag stal inte elprylar eller liknande och jag sålde det inte vidare. Det var ingenting jag tjänade på utan jag gjorde det bara för att jag själv ville ha det. Det var bl.a smink, pysselgrejer, böcker, småpryttlar och t.o.m barbiedockor. Jag har inte stulit nåt sen jag fyllde 14 och vissa gånger lade jag tillbaka vad det nu var jag tänkte ta. Att jag inte blev påkommen var antingen p.g.a tur, eller för att jag ser ganska alldaglig ut, jag stal inte på onsdagar eftersom det enligt statestik var då de flesta tjuvar blev påkomna (yes, I did my research, men dumdristig som man är gjorde jag det ändå ibland), jag stal inte heller på tisdagar eftersom det var enda dagen i veckan då det fanns poliser på plats (det är ett litet samhälle, så polisen är inte här hela tiden), inte heller betedde jag mig underligt på något sätt, utan jag strosade runt lite, checkade in vart personalen var, kollade vart det fanns blind spots, jag häckade inte vid det jag skulle sno utan gick runt lite överallt, jag var inte otrevlig men pratade inte för mycket med personalen och jag skyndade mig aldrig. Kort och gott gjorde jag ett helt företag av det hela.

Jag vet ärligt talat inte om jag ångrar det, det var en spännande kick och jag kände att jag var bra på nåt, jag tänkte på att det var fel men aldrig på varför det var fel. Jag mår egentligen inte jättedåligt över det här, jag har liksom lämnat det bakom mig, men ibland när jag gräver mig ner riktigt djupt så börjar jag må dåligt över det också.

Jag berättade det för henne, inte lika detaljerat men jag sa att jag hade stulit ganska mycket men aldrig blivit påkommen. Just när jag sagt det kom en av de där hästtokiga tjejerna fram till oss och satte sig, vi pratade fortfarande om olagligheter men inte om något som var relaterat till oss. Den där tjejen märkte inget utan började blippa med telefonen. 

Det var nog första och sista gången jag pratade med henne ordentligt. Strax efter det bytte hon skola och jag har inte sett eller hört av henne sen dess.

Sweet dreams everybody.