Det är rätt fånigt att kalla dem för "de snälla" egentligen, men jag är inte speciellt kreativ, så det har blivit så bara. Jag tycker mycket om dem, jag älskar hur olika de är, trots att det kan leda till bråk ibland. De är som en surrogatfamilj nästan, eller inte riktigt, jag ser dem mer som vänner än en familj tror jag. Den är underbar och knasig och härlig och rolig, om än lite dysfunktionell, men det gör inget, jag tycker om dem allihop, precis som de är. Jag hoppas de förstår det, jag skulle nog inte våga säga det till dem, i alla fall inte till alla samtidigt.

En av tjejerna, åh, hon är så fantastisk, jag brukar inte favorisera, men hon är ett speciellt fall, henne måste man bara sätta på en guldpiedestal och mata med nektar och ambrosia. Fast hon skulle nog hellre bli matad med äppeljuice, potatis och Ben & Jerry's.

De är fantastiska och de är så snälla jämt (därav smeknamnet antar jag), till och med när de retas och har sig.

Jag är långsint, jag glömmer väldigt sällan en oförrätt, men jag hyser sällan agg mot någon, när jag väl gör det är jag inte arg länge. Mina känslor är ganska flyktiga, de kan byta som tokiga ibland, jag kan vara arg bara för att helt tvärt bli glad igen. Mina humörsvängningar kan vara ganska svåra att hänga med i, till och med för mig.

Men de här människorna, jag kan inte vara arg länge alls. Det går bara inte. Vilket inte nödvändigtvis är en dålig grej. 

Jag blir nästan alltid glad så fort jag pratar med dem, det kan handla om vad som helst, det spelar faktiskt ingen roll. Bara att de finns där, i stort sätt dygnet runt (de lägger sig/går upp ganska olika, så nån är nästan alltid vaken) är så betryggande och bara härligt att veta att jag bara behöver tänka på dem eller nåt de skrivit för att lysa upp.

De är underbara människor hela bunten, och det betyder ganska mycket för mig att de inte hatar mig, och gör de det är de taktfulla nog (och bra nog) att inte visa det. 

Jag rodnar ganska ofta, speciellt när jag pratar med dem. Ibland blir jag så generad att jag nästan gömmer mig för datorskärmen, som om det skulle hjälpa. Men jag tror inte jag skulle vilja att de slutar med det.(För det händer att jag blir smickrad också, samtidigt som jag blir generad).

Det finns några som jag inte pratat så länge med, men de räknas också, för den bilden jag har av dem hittills är att de är lika underbara som resten av dem, och vore de bara hälften så magnifika som resten av dem så vore de ändå bra mycket bättre än vissa jag känner på riktigt (IRL). 

De betyder så oerhört mycket för mig, allihop.

Godnatt.