Jag ville så gärna se Black Veil Brides när de spelade på Tyrolen i Stockholm den 30 mars nu i år. Men jag kunde inte. Jag förstår varför (min mamma vill inte att jag är själv i Stockholm, speciellt inte på kvällen, och ingen av dem orkade följa med), men det förhindrar inte det faktum att jag fortfarande är jätteledsen för att jag missade det.

Jag vet att det bara var en konsert och jag vet att det är fånigt. Men ni måste ändå förstå att det inte är mycket jag verkligen vill göra. Så fort jag kommer hem från skolan går jag in på mitt rum och startar datorn, varje dag. Nu på påsklovet hade jag datorn precis nedanför sängen och så fort jag vaknade startade jag den och sedan låg jag i sängen (med undantag för korta toalettbesök) tills middagen var klar, då gick jag och hämtade en tallrik och gick tillbaka till mitt rum. Det här gör jag i stort sett varje dag, ibland, men sällan, gör jag annat, är med kompisar eller åker och handlar eller shoppar. Jag gör egentligen inget vettigt med datorn, jag tittar i stort sätt bara på YouTube-videor, kanske kollar Facebook om jag har riktigt tråkigt (Jag har jäkligt tråkigt jämt, det finns inte mycket att göra på fritiden, så därför flyr jag till datorn, eller ibland mina böcker). Jag gillar inte att det är så, men det finns inte mycket annat att göra.

Så när jag fick reda på att BVB skulle spela i Sverige, i Stockholm (vilket inte är alltför långt, och definitivt helt möjligt att ta sig till) så blev jag överlycklig, äntligen något jag verkligen såg fram emot. Men nu råkar det vara så att min mamma har utmattningssyndrom (vilket på ren svenska betyder att hon är utbränd) vilket gör att hon inte orkar lika mycket som en människa utan det. Och nu råkar det vara så att hon var i en "tröttare fas" just då, men jag frågade ändå, cuz you know, here's always hope, right? Och jag kunde se, så fort jag frågade, hur hon blev ledsen, urskuldande och nästan medlidande (för hon vet lika väl som jag att jag inte gör mycket, jag slutade följa med till zoo och liknande för länge sedan, jag har sett djuren liksom, och de är nästan aldrig ute iaf, så jag ser inte poängen), jag visste redan då vad svaret skulle bli, men hon sa att hon skulle tänka på det, jag ville inte fråga mer, men två dagar innan var jag ändå tvungen, och hennes min blev återigen urskuldande när hon sa att hon inte orkar, men hon sa också att hon kunde fråga Björn (hennes man) om han kunde tänka sig att följa med (jag var inte hoppfull, hans jobb krävde nämligen att han jobbar sjukt länge, han skulle inte orka) but you know, it ain't over until it's over. Men sure enough, han orkade inte heller. 

Så jag blev såklart sjukt ledsen, men jag sa "Okej, jag förstår" och gick vidare (eller kanske inte riktigt). Den natten grät jag mig till sömns, dels för att jag missat den i stort sätt enda chansen jag någonsin lär få att se Black Veil Brides live (tro mig, det blir alltid så när jag "väntar med något", det försvinner, för evigt, och nu är jag inte ens dramatisk) och sedan grät jag för att jag grät över nåt så töntigt medan det finns folk som har riktiga och viktiga saker att gråta över (jag grät mer än jag gjorde när mormor dog, jag tror inte att jag hade klarat av att visa min sorg då, även om jag var oerhört ledsen "på insidan". Det var värst för min mamma, hon var förkrossad men hade fullt upp med att trösta min syster och hon hade inte klarat att ta hand om både sin egen och min och min systers sorg samtidigt, så jag fick liksom låta bli, så småningom hittade jag andra sätt att hantera min sorg på, och nu när jag tänker på mormor hoppas jag att oavsett om det finns ett liv efter detta eller inte så hoppas jag att hon har det bra. Natten då vi fick beskedet kunde ingen av oss somna, så vi satt uppe och tittade på Aladdin, dagen efter fortsatte livet som vanligt, jag gick till skolan, kom hem, åt och gick till sängs).

Jag antar att jag inte helt kommit över den där dumma konserten. Jag får fortfarande ont (en genomträngande smärta, mitt emellan brösten, nedanför hjärtat, eller möjligtvis i höger kammare, sitter den ungefär) när jag ser en bild eller video på dem och tänker "Jag lär aldrig få se dem på riktigt, de var inom räckhåll men det räckte inte" eller nåt liknande. Jag vet att det låter överdramatiskt, men det är inget jag kan göra nåt åt, det är helt enkelt så det är. Tårögd blir jag också, patetiskt egentligen.

Men nu lär jag väl fortsätta min träning till att bli eremit. Tråkigt som fan, men ändå avslappnande, så man ska väl inte klaga.

Blir kanske ett inlägg senare i veckan, vi får se. Men ha det bra, simma lugnt och allt sånt där.