Kroppsspråk är en viktig del av det sociala samspelet. Speciellt för mig eftersom jag inte pratar så mycket. Du kan troligtvis få ut mer av mitt kroppspråk (iaf när det kommer till mina känslor) än något av jag säger. 

Min mun verkar vara en ganska central komponent i detta tysta språk.

När jag blir generad eller smickrad eller på något sätt får en anledning att rodna (vilket jag gör ofta), så blir jag inte röd, visst kan du känna att jag blir varmare om kinderna, men det syns inte. Men något jag nästan alltid gör är att jag vrider huvudet åt vänster (beroende på vart du är så vrider jag huvudet åt ett annat håll, så att jag aldrig "tittar" direkt mot dig), låter håret bli som en gardin och tittar ner i marken samtidigt som jag ler lite, ibland håller jag handen över munnen också, vissa gånger blundar jag, men det lär du ju med största sannolikhet inte märka eftersom jag tittar bort. Jag kanske slänger förstulna blickar på dig då och då, men om jag upptäcker att du tittar på mig slår jag genast bort blicken och blir ännu lite mer generad, detta brukar visa sig genom att jag försöker bli mindre och kurar ihop mig. Är det över internet däremot så gör jag i stort sätt samma sak, men ibland så blundar jag, skakar på huvudet och slår mig lite lätt på kinderna eller stirrar på skärmen samtidigt som jag gömmer munnen med händerna.

När jag ramlar och slår mig på offentliga platser skrattar jag alltid, fast i mitt huvud skriker jag antingen svordomar eller gråter, däremot om det inte är nån annan där eller bara ett fåtal som jag känner mig bekväm med så svär jag högt.

Om jag slår mig på nåt lär du med största sannolik höra mig väsa "Ow", "Satan" eller "Aj, helvete", det vill säga, om du lyssnar, jag säger det nämligen inte högt, utan det blir som mest en muttring. Jag lär också gnida på stället jag slog mig på med en rätt irriterad blick.

När jag skrattar trycker jag alltid handen mot munnen, jag är inte helt säker på varför men det är mycket sällan jag inte fnissar med munnen stängd eller håller handen framför (ibland när jag fnissar döljer jag också munnen). Jag blundar ganska ofta också och ler. Jag böjer ofta på huvudet lite, så att jag inte tittar rätt på dig, eller tittar snett bredvid dig, men även då med huvudet lite nerböjt.

Mitt "neutrala" ansiktsuttryck är ganska uttråkat. Jag ler inte och det är inte ovanligt att folk tror att jag är på dåligt humör. Att jag ser sur ut kan bero på att mina mungipor genetiskt pekar neråt, om jag låter munnen vara avslappnad ser det ut som om jag är bister jämt. Jag minns en gång när jag var liten, och vi hade gäster. Pappa hämtade mig från mitt rum för att jag skulle vara lite social (och totalavbröt mig mitt i en bok) och när vi kommit in i köket och jag pratat lite frågade han om jag inte kunde le lite. And I kid you not. Jag svarade "Men det är jobbigt att le jämt", han såg lite fundersam ut och sällskapet skrattade lite, sedan gick jag tillbaka till rummet och fortsatte läsa.

När jag tänker kan jag också se sur ut. Det beror lite på vad det är jag tänker på. Om jag tänker på nåt roligt, minnen eller så, så ler jag, ibland skrattar jag också. Men om jag bara tänker, oavsett vad det är på, så ser jag antingen sur eller koncentrerad ut. Jag liksom "flyter iväg" och får en frånvarande blick också, jag kan liksom se allt som händer i mitt synfält, och hjärnan registrerar det, men eftersom det inte är där min fokus ligger så glömmer jag det jag sett efter en tid. Det är inte heller ovanligt att det ser ut som om att jag tittar på nån eller något fast jag egentligen inte gör det. Jag brukar ofta smeka min underläpp eller bita mig i den när jag tänker.

När jag är arg eller på dåligt humör märks det inte alltid. Ibland håller jag god min men då krävs det verkligen inte mycket för att jag ska explodera. Och ibland ser jag förbannad ut helt enkelt. Jag blir inte arg speciellt ofta, och det brukar gå över fort. Men ibland är jag långsint (väldigt sällan dock), sedan kan jag vara arg fast jag inte är arg hela tiden, jag kan vara jätteirriterad på något men fortfarande skratta. 

När jag blir ledsen så möter jag aldrig nåns blick, jag tittar envetet ner i marken eller bara neråt in general. Jag böjer huvudet framåt och använder mig av mitt hår för att avskärma mig. Beroende på av vilken anledning jag är ledsen så är mitt ansiktsuttryck antingen plågat, sorgset eller helt "borta". Att jag rynkar på pannan och blundar är inget ovanligt och jag kurar ofta ihop mig. Ibland gömmer jag ansiktet i händerna och ibland kramar jag om mig själv och stirrar på en av mina axlar.

Allra oftast när jag pratar med div. män (för ja, det är oftast män) på internet så sitter jag skräddare framför datorn, i en något hukande ställning, gömmer ansiktet i händerna men särar på fingrarna så att ögonen blir synliga och stirrar tomt på datorskärmen, mitt huvud töms på tankar eller blir fulla av tankar som "Jag vill inte", "Snälla sluta" etc. Om jag använder telefonen är skillnaden att jag lägger ner mobilen, gömmer hela ansiktet i händerna och gungar fram och tillbaka eller från sida till sida. Jag vet inte riktigt vad det är för känslor jag känner då. En blandning av obehag, ilska, hopplöshet och bävan skulle jag väl tro. Det är svårt att säga.

När jag blir orolig så stryker jag alltid väster handflata med höger tumme, axlarna åker upp, jag biter mig i läppen och jag stirrar framför mig på allt och inget med ett till synes uttryckslöst (men ibland oroat) ansiktsuttryck.

När jag är rädd vet jag inte riktigt hur jag reagerar. Om det är långvarig rädsla skulle jag tro att jag blir blekare, stirrig, ryckig i mina rörelser och att jag höjer axlarna. Om det är en överraskande rädsla så hoppar jag eller rycker till, ibland skriker jag till lite snabbt och ibland blir jag våldsam i.o.m att jag antingen slår eller använder nämsta vapen för att på något sätt få vad det nu är som skrämt mig att backa. Jag råkade helt seriöst sticka min lärare i axeln med ett grillspett (nån stor metallpinne, lite likt ett armeringsjärn) när vi tältade med klassen och höll på att berätta spökhistorier. Jag hade varnat honom för att stå bredvid mig, och fast jag visste att det skulle komma (han skrek "Bu!" helt plötsligt och skrämde slag på oss allihop) så lät jag mig bli överraskad, reagerade på det och försökte sticka honom i ögat, vilket jag som tur var misslyckades med. Han fick lite ont i axeln bara. En mer djupgående rädsla resulterar oftast i att jag blir stel, stirrig och ryckig. (Exempelvis när jag pratar med vissa av männen, ser en skräckfilm eller läser något läskigt).

Vid överraskning hoppar jag till och ser överraskad ut helt enkelt, ibland följt av ett litet skrik. (Så samma reaktion som vid överraskande rädsla typ).

När jag är glad så ser jag oftast neutral ut, men med en gladare glimt i ögonen eller hur man ska förklara det. Är jag extra glad ler jag också.

Jag ler i stort sett alltid när jag passerar vuxna människor, även om jag inte är glad. Jag har lärt mig att få leendet att nå ögonen "på kommando", vilket jag inte nödvändigtvis skulle se som en fördel eftersom det är en lögn, men det gör jag ändå eftersom jag inte gillar att få frågan "Är något fel?". Egentligen gillar jag att folk frågar på riktigt och inte nöjer sig med ett "Det är lugnt", men jag vet att om jag svarade ärligt på den frågan varje gång hade resultatet blivit värre än känslan av att ljuga, så jag väljer den fega utvägen, alltså lögnen. (Jag är mindre ärlig med folk i min omgivning än någon annanstans. Jag avskyr när folk oroar sig och känslan av att vara en börda. Jag står inte ut med det. Oavsett vad någon säger så lär jag alltid se det som att jag är en börda när folk oroar sig för mig. Eller tänker mer än vad som skulle anses "normalt" på mig över huvud taget).

Jag förstår inte varför jag plågar mig själv. Jag skär mig inte eller så, inget som skulle lämna permanent synliga skador. Jag biter mig i tungan, gräver in naglarna i huden eller slår mig själv (inte hårt, men så det känns) på sin höjd. Men jag har alltid tyckt att mental tortyr är väldigt effektivt. Det är ofta jag skäller på eller kritiserar mig själv. (Liksom pratar med mig själv och säger åt mig saker som "Fan vad korkad du är som sitter uppe alldeles för sent och gör onödiga saker fast du knappt orkade med föregående skoldag" etc.) Jag gör uppror mot mig själv ibland, skäller tillbaka. Det resulterar oftast i en av tre saker; 1. Den som började skälla blir tyst. 2. Den som började skälla tycker att jag är patetisk som försöker fast jag vet att jag (som skällde först) har rätt. Eller 3. Den som skäller först blir tyst. (Jag inser hur vrickat det här låter, men det har varit så sen jag var liten, men då trodde förstås mina föräldrar att det var en låtsaskompis eller nåt. Jag insåg snabbt att det var abnormalt beteende och när jag var 5-6 slutade jag prata om det). 

Det är mer jag vill få ur mig, men jag orkar inte just nu. Jag ska upp om ca. 5 timmar och behöver verkligen sova. Jag kan inte heller få hjärnan att göra som jag vill längre, den är för utmattad för att försöka formulera allt just nu.

Vi får se om det blir ett inlägg imorgon eller så, eller senare i veckan. Det beror lite på om jag lyckas skrapa ihop mer än 4-5 h sömn per natt också. Mina ögon svider, så sov gott, eller god morgon, eller vad som helst.