Jag tittade på en YouTube-video när jag avbröt mig för att skriva det här. Killen som laddade upp det sa något som träffade mig lite som en slägga. 

https://youtu.be/_mWXPHI1Sys?t=1646

Jag har aldrig trott på nån Gud, jag har väl inga planer på att göra det heller, men jag har inte direkt varit så trevlig när jag pratat om "Den skäggige snubben uppe i skyn".

Det som han sa i den där videon; "Well honestly, if God, whether he exists or not, in your opinions, did everything the way we see fit then in fact we would be the Gods, right?" fick mig att tänka över det där lite nogrannare. Jag har alltid trott att det finns något som människor inte är menade att förstå, huruvida vi tror på det eller inte spelar ingen roll, men någon idag existerande religion har aldrig känts rätt för mig, blev jag tvungen att välja skulle jag väl säga att Wicca eller Satanism är det som verkar vettigast (och nej, jag menar inte häxor som far till blåkulla eller djävulsdyrkare som dricker getblod, do your reaserch, Wicca handlar om att dyrka naturen, Guden och Gudinnan som finns i solen och månen. Satanism handlar om att dyrka människan för allt den är, enkelt uttryckt).

När jag har tänkt på den gudafigur som kristna, judar och muslimer tror på har jag alltid sett det som en ondskefull, barnslig liten man. Jag har, som troligtvis många andra, tyckt att om han nu är så bra varför låter han då sådana hemskheter hända på daglig basis. Bibeln förkastar jag, för mig är det bara en bok skriven av en misogyn snubbe som hade alldeles för mycket fritid. Missförstå mig inte, jag älskar böcker, och jag tycker inte alls om att ogilla en så skarpt, men det mesta som står i Bibeln får mitt blod att koka. Och jag kan verkligen inte förstå hur en barmhärtig gud kan tycka så, därför har jag inte gillat tanken på Gud, på grund av det som står i Bibeln.

Något jag inte heller gillar är folk som bara tar "de bra" bitarna i Bibeln och struntar i resten. Om boken nu är en direkt reflektion av vad din Gud tycker och tänker så ska du följa allt, du har ingen som helst rätt att gå emot din gud och välja vad du ska leva efter. Några citat är:

 "If a man is caught in the act of raping a young woman who is not engaged, he must pay fifty pieces of silver to her father. Then he must marry the young woman because he violated her, and he will never be allowed to divorce her." (Deuteronomy 22:28-29)

Det är för mig oförståeligt, det skulle vara ett helvete rent ut sagt att tvingas leva med den som våldtagit en, och det är bara om han blir påkommen "red handed", annars är han en fri man som kan söka Guds förlåtelse. (Kvinnan har uppenbarligen ingen talan i ämnet och får inte ens nån form av kompensation). Enklaste sättet att skaffa dig din drömfru? Våldta henne, bli påkommen och allt du förlorar är 50 silvermynt. 

"If within the city a man comes upon a maiden who is betrothed, and has relations with her, you shall bring them both out of the gate of the city and there stone them to death: the girl because she did not cry out for help though she was in the city, and the man because he violated his neighbors wife." (Deuteronomy 22:23-24)

“When a man strikes his male or female slave with a rod so hard that the slave dies under his hand, he shall be punished.  If, however, the slave survives for a day or two, he is not to be punished, since the slave is his own property.” (Exodus 21:20-21)

"If a man has sexual relations with a man as one does with a woman, both of them have done what is detestable. They are to be put to death; their blood will be on their own heads." (Leviticus 20:13)

Folk som bortser från att sådana saker står i Bibeln står jag inte ut med. Allt eller inget, man får inte välja vilka delar man ska tro på. Jag själv ser Bibeln ungefär som en moralisk lagbok. Du får uppenbarligen inte välja vilka lagar som du ska följa i den svenska brottsbalken, så varför skulle du få välja i Bibeln? Simple as that. Folk som säger att det bara var en feltolkning eller liknande kan ta sig i arslet. Den där boken har funnits i flera miljoner kopior, så visst kan det finnas nåt som inte stämmer överens med originalet, men då kan du ju inte lita på något som står där i.

Jag börjar bli lite väl uppretad så jag tycker vi lämnar Bibeln nu, kort och gott gillar jag den inte. Men jag borde definitivt inte tappa humöret sådär.

Det där klassiska "God works in mysterious ways" har för mig bara varit skitsnack som används när man inte vet vad man ska svara. Ett patetiskt försök att försvara nåt man inte kan förklara, för att man är för envis för att släppa det. 

Utövare av religion har jag aldrig haft några problem med så länge de inte försöker tvinga sin religion på mig eller nån annan. Såvida det inte krockar med några lagar och såvida det inte skadar någon (inkluderat dig själv) så ger jag blanka sjutton i vad du gör. Har du förmånen att jag gillar dig så är det väl lite si och så med det där, beroende på vad det är du pysslar med.

Anyway, jag har inte på något sätt blivit frälst, och jag tänker inte vakna imorgon och börja leva ett liv som troende (inget fel med det, men det är inget för mig, jag gillar att leva så "fritt" som jag gör med enbart min egen moralkompass att gå efter, hur skev den än må vara), men jag ska sluta ge allt skit åt en gud jag inte tror på bara för att jag inte har nån bättre förklaring, vilket alltid är något.

Hmm, när jag läser igenom det här inser jag att det är lite tråkigt, men det var vad jag fick lust att skriva om, så who cares?

Anyway, godnatt ^^

Jag kan inte ta komplimanger, for reals. Jag känner mig alltid så awkward, blir helt tafatt. 

Om du gav mig en komplimang IRL, alltså face to face, så skulle jag med största sannolikhet le fånigt, rodna, gömma mig bakom mitt hår och titta ner i marken, oftast mumlar jag tack också (ibland mumlar jag inte ens, det blir värsta vociecraken och jag låter helt skrovlig). Ibland tittar jag bara bort, ler fånigt och säger tack.

Gav du mig en komplimang över internet skulle du troligtvis få en av fyra responser, beronde på vilket "förhållande" vi har till varandra (e.g hur komfortabel jag känner mig). Respons nummer 1: Jag skickar en smiley, oftast en rodnande, ibland en leende. (När jag är osäker, ovillig att svara, inte vill ta emot komplimangen eller inte vet vad jag ska svara etc.) Respons #2: Tack, oftast följt av en smiley. (Om jag känner mig lite bekvämare men fortfarande inte vill ta emot komplimangen). #3: Du med/Detsamma/Tack, du med etc. Ibland följt av en smiley. (Här beror det lite på, antingen är det något jag inte har nåt emot eller så vill jag få bort fokus ifrån mig, ibland båda). Och #4: Jag ber dig på ett eller annat sätt att sluta ge mig komplimanger eftersom jag inte står ut med det. (Jag känner mig med största sannolikhet bekväm nog med dig för att tala om att jag inte klarar av komplimanger, ibland också varför även om jag inte själv vet riktigt). Respons nummer 4 kan få olika följder, oftast slutar det med att jag blir onåbar ett tag (speciellt om du fortfarande envisas med att ge mig komplimanger), annars brukar jag bli tyst tills någon byter ämne.

Varför är det så svårt för mig då? Jag vet inte riktigt. Jag känner mig bara så malplacerad. Och att få en komplimang bland många människor (som skulle kunna höra det) får mig att vilja springa därifrån. Är det bara du och jag, då vill jag oftast bara krympa ihop. Om jag gillar dig (mer än som en vän), då skulle jag troligtvis gilla situationen, lite iaf, men fortfarande vara lite rädd, och väldigt generad. 

Rätt random inlägg, men ni borde väl vara vana nu.

Ha det så bra.

Jag ville så gärna se Black Veil Brides när de spelade på Tyrolen i Stockholm den 30 mars nu i år. Men jag kunde inte. Jag förstår varför (min mamma vill inte att jag är själv i Stockholm, speciellt inte på kvällen, och ingen av dem orkade följa med), men det förhindrar inte det faktum att jag fortfarande är jätteledsen för att jag missade det.

Jag vet att det bara var en konsert och jag vet att det är fånigt. Men ni måste ändå förstå att det inte är mycket jag verkligen vill göra. Så fort jag kommer hem från skolan går jag in på mitt rum och startar datorn, varje dag. Nu på påsklovet hade jag datorn precis nedanför sängen och så fort jag vaknade startade jag den och sedan låg jag i sängen (med undantag för korta toalettbesök) tills middagen var klar, då gick jag och hämtade en tallrik och gick tillbaka till mitt rum. Det här gör jag i stort sett varje dag, ibland, men sällan, gör jag annat, är med kompisar eller åker och handlar eller shoppar. Jag gör egentligen inget vettigt med datorn, jag tittar i stort sätt bara på YouTube-videor, kanske kollar Facebook om jag har riktigt tråkigt (Jag har jäkligt tråkigt jämt, det finns inte mycket att göra på fritiden, så därför flyr jag till datorn, eller ibland mina böcker). Jag gillar inte att det är så, men det finns inte mycket annat att göra.

Så när jag fick reda på att BVB skulle spela i Sverige, i Stockholm (vilket inte är alltför långt, och definitivt helt möjligt att ta sig till) så blev jag överlycklig, äntligen något jag verkligen såg fram emot. Men nu råkar det vara så att min mamma har utmattningssyndrom (vilket på ren svenska betyder att hon är utbränd) vilket gör att hon inte orkar lika mycket som en människa utan det. Och nu råkar det vara så att hon var i en "tröttare fas" just då, men jag frågade ändå, cuz you know, here's always hope, right? Och jag kunde se, så fort jag frågade, hur hon blev ledsen, urskuldande och nästan medlidande (för hon vet lika väl som jag att jag inte gör mycket, jag slutade följa med till zoo och liknande för länge sedan, jag har sett djuren liksom, och de är nästan aldrig ute iaf, så jag ser inte poängen), jag visste redan då vad svaret skulle bli, men hon sa att hon skulle tänka på det, jag ville inte fråga mer, men två dagar innan var jag ändå tvungen, och hennes min blev återigen urskuldande när hon sa att hon inte orkar, men hon sa också att hon kunde fråga Björn (hennes man) om han kunde tänka sig att följa med (jag var inte hoppfull, hans jobb krävde nämligen att han jobbar sjukt länge, han skulle inte orka) but you know, it ain't over until it's over. Men sure enough, han orkade inte heller. 

Så jag blev såklart sjukt ledsen, men jag sa "Okej, jag förstår" och gick vidare (eller kanske inte riktigt). Den natten grät jag mig till sömns, dels för att jag missat den i stort sätt enda chansen jag någonsin lär få att se Black Veil Brides live (tro mig, det blir alltid så när jag "väntar med något", det försvinner, för evigt, och nu är jag inte ens dramatisk) och sedan grät jag för att jag grät över nåt så töntigt medan det finns folk som har riktiga och viktiga saker att gråta över (jag grät mer än jag gjorde när mormor dog, jag tror inte att jag hade klarat av att visa min sorg då, även om jag var oerhört ledsen "på insidan". Det var värst för min mamma, hon var förkrossad men hade fullt upp med att trösta min syster och hon hade inte klarat att ta hand om både sin egen och min och min systers sorg samtidigt, så jag fick liksom låta bli, så småningom hittade jag andra sätt att hantera min sorg på, och nu när jag tänker på mormor hoppas jag att oavsett om det finns ett liv efter detta eller inte så hoppas jag att hon har det bra. Natten då vi fick beskedet kunde ingen av oss somna, så vi satt uppe och tittade på Aladdin, dagen efter fortsatte livet som vanligt, jag gick till skolan, kom hem, åt och gick till sängs).

Jag antar att jag inte helt kommit över den där dumma konserten. Jag får fortfarande ont (en genomträngande smärta, mitt emellan brösten, nedanför hjärtat, eller möjligtvis i höger kammare, sitter den ungefär) när jag ser en bild eller video på dem och tänker "Jag lär aldrig få se dem på riktigt, de var inom räckhåll men det räckte inte" eller nåt liknande. Jag vet att det låter överdramatiskt, men det är inget jag kan göra nåt åt, det är helt enkelt så det är. Tårögd blir jag också, patetiskt egentligen.

Men nu lär jag väl fortsätta min träning till att bli eremit. Tråkigt som fan, men ändå avslappnande, så man ska väl inte klaga.

Blir kanske ett inlägg senare i veckan, vi får se. Men ha det bra, simma lugnt och allt sånt där. 

Kroppsspråk är en viktig del av det sociala samspelet. Speciellt för mig eftersom jag inte pratar så mycket. Du kan troligtvis få ut mer av mitt kroppspråk (iaf när det kommer till mina känslor) än något av jag säger. 

Min mun verkar vara en ganska central komponent i detta tysta språk.

När jag blir generad eller smickrad eller på något sätt får en anledning att rodna (vilket jag gör ofta), så blir jag inte röd, visst kan du känna att jag blir varmare om kinderna, men det syns inte. Men något jag nästan alltid gör är att jag vrider huvudet åt vänster (beroende på vart du är så vrider jag huvudet åt ett annat håll, så att jag aldrig "tittar" direkt mot dig), låter håret bli som en gardin och tittar ner i marken samtidigt som jag ler lite, ibland håller jag handen över munnen också, vissa gånger blundar jag, men det lär du ju med största sannolikhet inte märka eftersom jag tittar bort. Jag kanske slänger förstulna blickar på dig då och då, men om jag upptäcker att du tittar på mig slår jag genast bort blicken och blir ännu lite mer generad, detta brukar visa sig genom att jag försöker bli mindre och kurar ihop mig. Är det över internet däremot så gör jag i stort sätt samma sak, men ibland så blundar jag, skakar på huvudet och slår mig lite lätt på kinderna eller stirrar på skärmen samtidigt som jag gömmer munnen med händerna.

När jag ramlar och slår mig på offentliga platser skrattar jag alltid, fast i mitt huvud skriker jag antingen svordomar eller gråter, däremot om det inte är nån annan där eller bara ett fåtal som jag känner mig bekväm med så svär jag högt.

Om jag slår mig på nåt lär du med största sannolik höra mig väsa "Ow", "Satan" eller "Aj, helvete", det vill säga, om du lyssnar, jag säger det nämligen inte högt, utan det blir som mest en muttring. Jag lär också gnida på stället jag slog mig på med en rätt irriterad blick.

När jag skrattar trycker jag alltid handen mot munnen, jag är inte helt säker på varför men det är mycket sällan jag inte fnissar med munnen stängd eller håller handen framför (ibland när jag fnissar döljer jag också munnen). Jag blundar ganska ofta också och ler. Jag böjer ofta på huvudet lite, så att jag inte tittar rätt på dig, eller tittar snett bredvid dig, men även då med huvudet lite nerböjt.

Mitt "neutrala" ansiktsuttryck är ganska uttråkat. Jag ler inte och det är inte ovanligt att folk tror att jag är på dåligt humör. Att jag ser sur ut kan bero på att mina mungipor genetiskt pekar neråt, om jag låter munnen vara avslappnad ser det ut som om jag är bister jämt. Jag minns en gång när jag var liten, och vi hade gäster. Pappa hämtade mig från mitt rum för att jag skulle vara lite social (och totalavbröt mig mitt i en bok) och när vi kommit in i köket och jag pratat lite frågade han om jag inte kunde le lite. And I kid you not. Jag svarade "Men det är jobbigt att le jämt", han såg lite fundersam ut och sällskapet skrattade lite, sedan gick jag tillbaka till rummet och fortsatte läsa.

När jag tänker kan jag också se sur ut. Det beror lite på vad det är jag tänker på. Om jag tänker på nåt roligt, minnen eller så, så ler jag, ibland skrattar jag också. Men om jag bara tänker, oavsett vad det är på, så ser jag antingen sur eller koncentrerad ut. Jag liksom "flyter iväg" och får en frånvarande blick också, jag kan liksom se allt som händer i mitt synfält, och hjärnan registrerar det, men eftersom det inte är där min fokus ligger så glömmer jag det jag sett efter en tid. Det är inte heller ovanligt att det ser ut som om att jag tittar på nån eller något fast jag egentligen inte gör det. Jag brukar ofta smeka min underläpp eller bita mig i den när jag tänker.

När jag är arg eller på dåligt humör märks det inte alltid. Ibland håller jag god min men då krävs det verkligen inte mycket för att jag ska explodera. Och ibland ser jag förbannad ut helt enkelt. Jag blir inte arg speciellt ofta, och det brukar gå över fort. Men ibland är jag långsint (väldigt sällan dock), sedan kan jag vara arg fast jag inte är arg hela tiden, jag kan vara jätteirriterad på något men fortfarande skratta. 

När jag blir ledsen så möter jag aldrig nåns blick, jag tittar envetet ner i marken eller bara neråt in general. Jag böjer huvudet framåt och använder mig av mitt hår för att avskärma mig. Beroende på av vilken anledning jag är ledsen så är mitt ansiktsuttryck antingen plågat, sorgset eller helt "borta". Att jag rynkar på pannan och blundar är inget ovanligt och jag kurar ofta ihop mig. Ibland gömmer jag ansiktet i händerna och ibland kramar jag om mig själv och stirrar på en av mina axlar.

Allra oftast när jag pratar med div. män (för ja, det är oftast män) på internet så sitter jag skräddare framför datorn, i en något hukande ställning, gömmer ansiktet i händerna men särar på fingrarna så att ögonen blir synliga och stirrar tomt på datorskärmen, mitt huvud töms på tankar eller blir fulla av tankar som "Jag vill inte", "Snälla sluta" etc. Om jag använder telefonen är skillnaden att jag lägger ner mobilen, gömmer hela ansiktet i händerna och gungar fram och tillbaka eller från sida till sida. Jag vet inte riktigt vad det är för känslor jag känner då. En blandning av obehag, ilska, hopplöshet och bävan skulle jag väl tro. Det är svårt att säga.

När jag blir orolig så stryker jag alltid väster handflata med höger tumme, axlarna åker upp, jag biter mig i läppen och jag stirrar framför mig på allt och inget med ett till synes uttryckslöst (men ibland oroat) ansiktsuttryck.

När jag är rädd vet jag inte riktigt hur jag reagerar. Om det är långvarig rädsla skulle jag tro att jag blir blekare, stirrig, ryckig i mina rörelser och att jag höjer axlarna. Om det är en överraskande rädsla så hoppar jag eller rycker till, ibland skriker jag till lite snabbt och ibland blir jag våldsam i.o.m att jag antingen slår eller använder nämsta vapen för att på något sätt få vad det nu är som skrämt mig att backa. Jag råkade helt seriöst sticka min lärare i axeln med ett grillspett (nån stor metallpinne, lite likt ett armeringsjärn) när vi tältade med klassen och höll på att berätta spökhistorier. Jag hade varnat honom för att stå bredvid mig, och fast jag visste att det skulle komma (han skrek "Bu!" helt plötsligt och skrämde slag på oss allihop) så lät jag mig bli överraskad, reagerade på det och försökte sticka honom i ögat, vilket jag som tur var misslyckades med. Han fick lite ont i axeln bara. En mer djupgående rädsla resulterar oftast i att jag blir stel, stirrig och ryckig. (Exempelvis när jag pratar med vissa av männen, ser en skräckfilm eller läser något läskigt).

Vid överraskning hoppar jag till och ser överraskad ut helt enkelt, ibland följt av ett litet skrik. (Så samma reaktion som vid överraskande rädsla typ).

När jag är glad så ser jag oftast neutral ut, men med en gladare glimt i ögonen eller hur man ska förklara det. Är jag extra glad ler jag också.

Jag ler i stort sett alltid när jag passerar vuxna människor, även om jag inte är glad. Jag har lärt mig att få leendet att nå ögonen "på kommando", vilket jag inte nödvändigtvis skulle se som en fördel eftersom det är en lögn, men det gör jag ändå eftersom jag inte gillar att få frågan "Är något fel?". Egentligen gillar jag att folk frågar på riktigt och inte nöjer sig med ett "Det är lugnt", men jag vet att om jag svarade ärligt på den frågan varje gång hade resultatet blivit värre än känslan av att ljuga, så jag väljer den fega utvägen, alltså lögnen. (Jag är mindre ärlig med folk i min omgivning än någon annanstans. Jag avskyr när folk oroar sig och känslan av att vara en börda. Jag står inte ut med det. Oavsett vad någon säger så lär jag alltid se det som att jag är en börda när folk oroar sig för mig. Eller tänker mer än vad som skulle anses "normalt" på mig över huvud taget).

Jag förstår inte varför jag plågar mig själv. Jag skär mig inte eller så, inget som skulle lämna permanent synliga skador. Jag biter mig i tungan, gräver in naglarna i huden eller slår mig själv (inte hårt, men så det känns) på sin höjd. Men jag har alltid tyckt att mental tortyr är väldigt effektivt. Det är ofta jag skäller på eller kritiserar mig själv. (Liksom pratar med mig själv och säger åt mig saker som "Fan vad korkad du är som sitter uppe alldeles för sent och gör onödiga saker fast du knappt orkade med föregående skoldag" etc.) Jag gör uppror mot mig själv ibland, skäller tillbaka. Det resulterar oftast i en av tre saker; 1. Den som började skälla blir tyst. 2. Den som började skälla tycker att jag är patetisk som försöker fast jag vet att jag (som skällde först) har rätt. Eller 3. Den som skäller först blir tyst. (Jag inser hur vrickat det här låter, men det har varit så sen jag var liten, men då trodde förstås mina föräldrar att det var en låtsaskompis eller nåt. Jag insåg snabbt att det var abnormalt beteende och när jag var 5-6 slutade jag prata om det). 

Det är mer jag vill få ur mig, men jag orkar inte just nu. Jag ska upp om ca. 5 timmar och behöver verkligen sova. Jag kan inte heller få hjärnan att göra som jag vill längre, den är för utmattad för att försöka formulera allt just nu.

Vi får se om det blir ett inlägg imorgon eller så, eller senare i veckan. Det beror lite på om jag lyckas skrapa ihop mer än 4-5 h sömn per natt också. Mina ögon svider, så sov gott, eller god morgon, eller vad som helst.

En man jag pratat med förut men som jag trodde att jag blivit av med började prata med mig igår (eller ja, tidigare idag snarare, eftersom det var runt 03.00) Jag fick sån panikångest så det finns inte. Jag är totalt livrädd för honom, fast han inte ens är läskig eller elak eller så. Han är bara obehaglig. Jag darrade i flera timmar. Jag darrar fortfarande varje gång jag tänker på honom.

Tack och lov för "de snälla". Speciellt en tjej, hon är guld värd. Hade inte de varit vakna vet jag inte vad jag hade gjort. Jag var så himla rädd. Jag grät t.o.m Fyfan, hemskt var det. 

Jag vill inte tänka på det mer. Ville bara få det ur mig. 

To end on a cheerier note.

Ehm.. Ja.. 

Äh, fuck it. Jag tog en paus när jag skrev det här. Är på bättre humör nu så om det är nåt stavfel eller så beror det på att jag inte vill läsa igenom det jag skrivit för då lär jag bara få magont och huvudvärk igen.

Bye.

Jag började tänka på en gammal klasskompis, hon var bara där 2-3 veckor i 8:an innan hon slutade i vår skola, men under den tiden hann hon berätta rätt mycket för mig.

Jag ver egentligen inte den hon umgicks med, hon umgicks mest med de två hästtokiga tjejerna i klassen, men ibland var hon själv också. Jag satt ju med mitt lilla gäng, hon satt där ibland också men då sa vi inte så mycket. Jag satt och klottrade på min hand (massa element-tecken etc.) och jag har för mig att hon berättade om lite krångel med sin pojkvän och bad mig skriva nåns namn med min spritpenna på hennes bröstkorg.

Så hände det en dag att jag satt ensam vid ett bord, hon kom och satte sig vid mig och vi började så småningen prata. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om i början, jag minns att vi pratade om hennes lillasyster som var sjuk och låg på sjukhus. På något sätt kom vi in på olagliga saker, och jag minns att hon sa nåt i stil med "Jag har gjort typ allt". Jag vet att jag var lite skeptisk, jag menar, hon kan ju inte ha gjort precis allt, men då började hon räkna upp bl.a stöld, röka cigaretter, röka hasch, dricka alkohol, våldtäkt (tydligen ska hon ha velat men inte han, vet inte om det ledde till samlag eftersom jag bara satt och lyssnade utan att ställa frågor), hon klagade också över sin styvmamma och hur hon ogillade henne. Sedan frågade hon mig vad jag hade gjort.

Jag skulle aldrig jämföra mig själv med ett helgon. Jag har faktiskt gjort mig skyldig till stöld (nej, inte snatteri, jag är rätt säker på att gränsen för snatteri är vid 1000 kr och den gränsen korsade jag definitivt). Jag är inte kleptoman men jag är definitivt en person som är svag för saker jag tycker är vackra. Jag stal dock inte bara saker jag tyckte var vackra utan också saker jag ville ha. Det finns ingen ursäkt och jag tänker därför inte heller försöka komma på nån. Jag blev aldrig påkommen, varken under stölden eller av mina föräldrar, de märkte inte att jag hade nya grejer men inte förlorade pengar. Låt mig klargöra; Jag stal aldrig grejer som kostade mer än ca. 200 kronor, jag stal inte elprylar eller liknande och jag sålde det inte vidare. Det var ingenting jag tjänade på utan jag gjorde det bara för att jag själv ville ha det. Det var bl.a smink, pysselgrejer, böcker, småpryttlar och t.o.m barbiedockor. Jag har inte stulit nåt sen jag fyllde 14 och vissa gånger lade jag tillbaka vad det nu var jag tänkte ta. Att jag inte blev påkommen var antingen p.g.a tur, eller för att jag ser ganska alldaglig ut, jag stal inte på onsdagar eftersom det enligt statestik var då de flesta tjuvar blev påkomna (yes, I did my research, men dumdristig som man är gjorde jag det ändå ibland), jag stal inte heller på tisdagar eftersom det var enda dagen i veckan då det fanns poliser på plats (det är ett litet samhälle, så polisen är inte här hela tiden), inte heller betedde jag mig underligt på något sätt, utan jag strosade runt lite, checkade in vart personalen var, kollade vart det fanns blind spots, jag häckade inte vid det jag skulle sno utan gick runt lite överallt, jag var inte otrevlig men pratade inte för mycket med personalen och jag skyndade mig aldrig. Kort och gott gjorde jag ett helt företag av det hela.

Jag vet ärligt talat inte om jag ångrar det, det var en spännande kick och jag kände att jag var bra på nåt, jag tänkte på att det var fel men aldrig på varför det var fel. Jag mår egentligen inte jättedåligt över det här, jag har liksom lämnat det bakom mig, men ibland när jag gräver mig ner riktigt djupt så börjar jag må dåligt över det också.

Jag berättade det för henne, inte lika detaljerat men jag sa att jag hade stulit ganska mycket men aldrig blivit påkommen. Just när jag sagt det kom en av de där hästtokiga tjejerna fram till oss och satte sig, vi pratade fortfarande om olagligheter men inte om något som var relaterat till oss. Den där tjejen märkte inget utan började blippa med telefonen. 

Det var nog första och sista gången jag pratade med henne ordentligt. Strax efter det bytte hon skola och jag har inte sett eller hört av henne sen dess.

Sweet dreams everybody.

Jag är ledsen att jag inte skrivit på länge, jag har bara inte orkat, jag har sovit alldeles för lite den senaste tiden och jag har känt mig så isolerad i huvudet (svårt att förklara, men jag har liksom "spaceat iväg" mycket mer än vänligt och inte riktigt känt mig mentalt närvarande).

Nån snubbe snackade med mig (surprise?), gissa vad vi snackade om, det kan inte vara så svårt vi det här laget. Jag har för mig att det var natten den 28:e, men jag är inte säker. Det som gjorde det hela ännu lite värre var att jag pratat med några av "de snälla" (som jag brukar kalla dem :P) om vilket åldersspann som är vettigt när man är 15-16 och att vi pratat om sånt precis innan den här killen började snacka med mig. De sa att allt från 14-17 är rimligt om man är i min ålder och nu råkar det vara så att den här killen var 17 (enligt honom iaf). Jag var ganska otrevlig, jag var trött och ganska lättirriterad och orkade verkligen inte med sånt just då. Jag vet, jag vet; "Varför slutar du inte bara svara sådana här människor?", det är något jag ofta undrar själv, jag har tidigare skrivit att det är för att jag känner att det är den enda bekräftelsen på att jag duger, iaf till något, men det stämmer nog inte riktigt i det här fallet, jag är "för" väluppfostrad antar jag för att bara ignorera nån, jag avskyr att det är så, men jag mår alltid dåligt när jag är otrevlig mot nån. Det känns fel och jag gillar det inte.

00:26 hej vem är du?
00:29 15, tjej
00:30 ok
00:30 jag gillar udda sex, vad gillar du?
00:30 du då?
00:31 kille 17
00:32 ok
00:33 vad gillar du?
00:33 vad jag gillar?
00:34 ja
00:34 jag gillar killar som faktiskt är intresserade av att lära känna personen de vill ligga med innan de ligger med den
00:35 ja därför frågar jag vad du gillar
00:36 du menar när det kommer till sex?
00:36 jag är oskuld, hurfan ska jag kunna veta
00:37 oj ok, imponerande
00:38 imponerande? att jag inte fallit för första bästa tölp? tack
00:39 nä men du vet dom flesta har gjort det i din ålder
00:40 nä, jag vet faktiskt inte, för jag är inte speciellt intresserad av andra människors sexliv
00:40 ok inte av ditt eget heller verkar det som?
00:41 jag är oskuld helt enkelt för att jag inte träffat nån jag gillar, är det nåt fel med det?
00:42 nä alla är vi olika, men den attityden kan ändra sig när man väl testat första gången, tro mig
00:42 mhm
00:43 så när jag haft sex för första gången så kommer jag att bli en nymfoman?

(Jag vet inte varför, men han disconnectade från chatten eller nåt och kom tillbaka under nytt nick)

00:45 <abnormen_> nu e jag kille iofs, men det finns inget bättre än sex
00:45 aha, ok
00:46 <abnormen_> ser du ner på såna som knullar runt?
00:46 nej
00:46 jag bryr mig inte om dem
00:46 <abnormen_> är du inte sugen själv då?
00:47 jag har aldrig tänkt på det
00:47 <abnormen_> oj
00:47 <abnormen_> har du inga fantasier?
00:48 alla har väl fantasier?
00:48 <abnormen_> ja tror det
00:49 <abnormen_> jag försöker göra verklighet av dem också
00:49 <abnormen_> hur e dina?
00:50 tror du på allvar att jag tänker prata om mina fantasier med en total främling?
00:51 <abnormen_> ja just därför, du e ju anonym, då spelar det väl ingen roll

Det jag hatade mest med det han skrev var ju att han hade rätt, jag menar, ni som läser det här vet ju mer om mig än min familj gör vid det här laget. Det är inte direkt nån hemlighet att jag kan vara öppnare mot folk jag aldrig träffat och heller inte räknar med att jag någonsin kommer träffa. Men det störde mig så jävla, förlåt, himla mycket att jag inte kunde argumentera emot honom, men innan jag hann komma på något att säga skrev han nåt nytt, så jag slapp svara.

00:52 <abnormen_> är dom så udda?
00:54 inte fasen vet väl jag om de är udda eller inte, jag har ju inget att jämföra med
00:55 <abnormen_> nä fast vanlig svensson-sex vet du väl vad det innebär typ
00:59 I suppose
00:59 <abnormen_> går du igång på det?
01:00 vanligt svensson-sex? antar det
01:01 <abnormen_> är det allt dina fantasier innehåller?
01:02 nej
01:02 <abnormen_> ok vad mer då? så ska jag tala om om det är udda eller inte
01:10 <abnormen_> en natt med din drömpartner, vad innehåller den om du får bestämma?

Vi det här laget rage-quitade jag, jag ville verkligen inte prata med honom, speciellt inte om det där, och jag var så trött. Värst är det för att jag fortfarande får en klump i magen när jag ser tillbaka på det här, FÖR ATT JAG VAR SÅ OTREVLIG OCH BARA STACK, och sen får jag huvudvärk för att jag är så muppad. Varför kan jag inte bara prata med normalstörda, trevliga människor? 

Min lärare har dessutom påbörjat ett nytt projekt i vilket han uppmanar oss att ta kontakt med främlingar, helst folk från andra kulturer, han har föreslagit saker som omegle, skype, online-spel och kik etc. för att prata med de här människorna men han vet ju inte att jag verkar dra till mig pervon. *Suck* Han är dessutom en av de som är hårdast med internetsäkerhet, att man ska använda alias och inte berätta om sig själv för främlingar. Det är ju helt bakvänt.

Samma kille som bjudit mig på balen frågade idag om han fick sitta i mitt knä, det var massor av mäniskor där (mestadels hans polare) så jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra, så jag lutade mig lite ifrån honom och bara stirrade på honom (det här är liksom samma kille som i stort sätt aldrig pratar med mig, vi känner ju knappt varandra). Jag vet inte vad han tänkte, det var jag för chockad för att kunna lista ut, men efter att jag stirrat på honom i nån minut så sa han nåt i stil med: "Häpp, det ville hon inte", skrattade lite med sina kompisar och gick iväg, han kom tillbaka efter ett varv i korridoren men då pratade han inte med mig igen. Jag blir så förvirrad för jag vet inte om han driver med mig eller faktiskt menar allvar, jag är ju knappast en av de snygga tejerna i klassen och har aldrig varit det heller, jag är liksom den där tjejen man frågade chans på åt en kompis i 3:an utan att den kompisen bett om det.

Jag minns inte om jag skrivit det förut, men jag har pratat med ett par av "de snälla" på skype, de är så underbart trevliga och det gör mig alltid glad att höra deras röster. Jag älskar att skriva med dem och jag tycker ännu mer om när de skriver till mig, men deras röster är så varma och snälla att jag rodnar bara av att höra dem säga mitt namn. Jag brukar inte säga så värst mycket (eftersom vi alltid är flera människor i samtalet kan det ibland vara svårt att få en syl i vädret, men det gör mig inget alls), ibland vet jag inte så mycket om det de snackar om och ibland har jag inget att tillägga, men jag blir ändå så glad av att de ens vill ha med mig att de kunde prata om nästan vad som helst utan att det skulle göra mig nåt. Efteråt fick jag en komplimang av en av dem, han skrev att jag hade en söt röst, iaf av det han hörde av den. Jag blev helt själaglad när jag läste det, det är något jag aldrig hört förut och jag rodnade nog tills jag inte kunde bli rödare, jag bet mig säkert i läppen också (jag biter mig nästan alltid i läppen, men oftast när jag är osäker eller tänker, vilket iof är väldigt ofta). Men sedan blev jag lite ledsen också, för jag är egentligen inte söt, man kan ju låtsas att man är det (nej, inte ljuga, men inbilla sig själv innan man tänker efter och kommer på att man inte är det) eftersom bara 2 av dem faktiskt sett en bild på mig.

Det finns en liten, ytterst liten, chans att jag skulle kunna träffa ett par av "de snälla" i sommar. Jag skulle så gärna vilja det, men jag vet inte om jag vågar, eller om de ens vill träffa mig. De är alla äldre än mig, även om jag hinner fylla 16 innan dess, så det känns som att jag bara skulle vara en liten skitunge som var i vägen. Jag vågar inte fråga dem heller eftersom om det var jag som fått frågan så hade jag aldrig i livet sagt "Ja, det är ingen bra idé att du hänger med, du skulle bara vara i vägen", och även om jag vet att alla inte är som jag så vill jag inte sätta nån i den situationen, att behöva hamna i en awkward ställning och antingen behöva ljuga för att inte såra nåns känslor eller tvingas stå ut själv fast man inte vill. Och eftersom jag ändå inte vet säkert om jag ens kan så vill jag inte få upp hoppet bara för att senare få det krossat. Och om jag kunde gå, kommer dit och sedan är jag inte som de tänkt sig så skulle det kännas rätt pinsamt att stanna där (jag har blivit ganska bra på att läsa av människor vid det här laget, så det hade märkts om de kände sig obekväma i mitt sällskap), jag vet ju inte vad de tycker om mig som det är, och efter att ha mött dem vet jag inte om de skulle tycka sämre om mig än de redan kan tänkas göra.

Om man tänker tillbaka på varför jag står ut med de här människorna som bara vill chatta om sex eller träffas IRL och ha sex antar jag att det är dels för att jag bara känner att jag verkligen kan vara mig själv på internet och dels för att jag älskar att prata med människor (fast inte så mycket IRL, mest på internet där man slipper "mänskliga band", allting är mycket mindre komplicerat över internet känns det som). Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. 

Jag lämnar er för nu med tungt sinne och en bild som kanske kan hjälpa er att förstå. Ha det så bra.

Det blev visst massa text idag, har ju inte skrivit på länge så allt hamnade väl på hög. Jag ber om ursäkt ifall du tyckte det var ytterst tråkigt att läsa allt det här.

Jag borde egentligen sluta med internet helt (men det skulle jag aldrig klara). Man kanske borde skriva till några politiker och säga att de fär skaffa nåt slags internetlicens innan man får använda det. Det skulle jag kanske göra också, om jag var det minsta intresserad av politik eller hade nån sorts tro på politikerna.

Om ni läst några tidigare inlägg vet ni nog redan vad Whisper är, för er som inte vet så är det en app där man kan skriva korta saker och dela med resten av världen anonymt. Det finns också en chattfunktion och det var där jag började prata med Rob (läs tidigare inlägg). Nu började en ny person prata med mig, vi delar nämligen det faktum att vi har ett syskon med Aspergers. Hon skrev att hon var 15 och hade en 16:årig bror med Aspergers och bor i Kanada (vad är det med mig och kanadensare, eller kanadicker kanske det heter?), vi pratade lite om våra syskon och sedan började vi prata om hormoner, och sedan om försats, närmare bestämt hennes brors försats. Sedan började hon berätta för mig (i detalj) om hur han tog hennes oskuld.

Hela tiden medan hon skrev satt jag bara och önskade att hon skulle sluta. Jag mår fortfarande hemskt.

Jag vill egentligen inte skriva om det nu, känns som att det bara blir värre, får försöka trycka in det i min känslomessiga låda och lägga på locket igen. Den börjar bli överfull den där lådan.

Jag tror också att jag retade upp några av de som jag chattat med, ni vet de som jag gillar, som är snälla. Känner mig skitkass på grund av det, skulle be om ursäkt men jag vågar inte, det känns för pinsamt. Hoppas de inte börjat hata mig än bara. (Det lär hända förr eller senare, men jag skulle föredra senare. Jag är helt enkelt inte en person man kan tycka om in the long run).

Känner mig skitkass rent allmänt faktiskt. 

I quit life. (Vilket helt enkelt betyder att jag tänker lägga mig i sängen och stirra in i väggen i ett slags självförvållat, frivilligt tillstånd av katatoni, troligtvis tills jag somnar).

Bye.