Jag blir bara så jävla less på precis allting ibland. Vad fan är det förmening med hela skiten? Varför ska skit ha skit och när tar skiten slut? Aldrig verkar det som. Hade jag fått som jag vill hade jag bott helt ensam på en lagom stor ö nånstans i medelhavet, bara åkt in till land för att handla, och bara tillåtit gäster enligt väldigt strikta regler. 

Jag vill fan inte ha några jävla människor omkring mig, människor bara krånglar till allt. Jag vill bara vara ifred men inte fan får man det. Då är man otrevlig och osocial och helt jävla socialt efterbliven. Jag hatar, hatar, hatar folk ibland. Varför kan de bara inte låta mig vara?

Glöm prinsessa och världshärskare. Ge mig en förbannad jävla helvetes ö att bestämma över och tillräckligt för att leva ett helt vanligt jävla liv och låt mig bestämma själv. Det är allt jag begär. Men det funkar ju fan inte så. Vilket suger jävligt hårt.

Jag är fan inte ens arg längre. Eller jo, det är jag. Men mest är jag bara ledsen och uppgiven. Inget går någonsin som jag vill att det ska. Jag är bara så jävla trött på hela skiten.

Jag vill inte längre.

Jag vill inte leka nåt jävla socialt samspel. Jag vill inte förlita mig på andra människor. Jag vill inte ha med folk att göra. Är det så jävla fel? Måste man vara en jäkla ikea-människa? En skandinavisk dröm? För jag vill fan inte. Hade jag överlevt på egen hand hade jag fan gjort nåt åt det för länge sen, men nu funkar det inte så. Jag hatar det. Jag hatar allt.

Jag hade fan inte haft nåt emot att gifta mig med en 196:årig snuskgubbe om det innebar att jag fick vara ensam hemma hela dagarna, städa, laga mat, göra det jag gör bäst och det jag gillar att göra. Dvs. knappt synas och inte höras.

Jag står inte ut med allt längre, jag knakar fan i fogarna.

Jag vill inte. Jag vill bara inte.

Det finns inget kvar nu. Inget utom gråten, resten har jag fått ur mig. Men jag måste vänta, de andra måste gå och lägga sig först.

Bara 2 timmar kvar.

Jag vet inte vad det är med mig på sista tiden. Min aptit är helt messed up (idag har jag ätit en macka och 3-4 tuggor lunch, jag var vrålhungrig innan mackan men innan jag hunnit äta upp den blev jag mätt och illamående, det hade fortfarande inte gått över när vi hade lunch så jag fick tvinga i mig den lilla mat jag åt), jag har konstant ont i magen (som en molande värk nästan, den är inte alltid lika påtaglig men alltid där, ibland får jag kramper också, små, men ont gör de, och nej, det är inte mensvärk, inte heller har jag ätit nåt olämpligt), huvudvärk har jag också då och då, tack och lov är den mild, jag är totalt skitseg i huvudet, fattar typ ingenting och gör jag det går det trögt. Jag har moodswings och ibland känner jag ett lättare tryck över bröstkorgen, som om någon lade sin hand där och trycker till lite lätt, jag blir lätt illamående och så sover jag jättedåligt.

Tro fan om jag inte är gravid alltså, men det är omöjligt såvida vi inte ska få en till Jesus eller om jag har blivit våldtagen i sömnen, och jag vill inte ha en ny Jesus.

Jag kanske har ebola. Vem vet?

Nu är jag jättehungrig igen, men samtidigt inte. Doften av smält smör och stekt kål gör mig illamående. (Note: Började skriva det här runt 16, ibland tar det tid att skriva klart ett inlägg).

Blir inte klok på't. Irriterande är det iaf. 

Det vore ju vettigt om man tittar på det såhär: Jag brukar sova dåligt, (vilket lett till att jag blivit sjuk förut) så det kanske är därför jag är så seg i huvet. Jag äter lite dåligt också, hinner inte med frukost och när det inte är skola äter jag i stort sätt bara middag, nej jag har igen ätstörning, jag är bara för trött för att göra saker ibland, så då blir ofta näringsintaget i form av föda lidande, jag vet, dumt gjort av mig, alltihop. Äter man för lite blir man också seg i huvudet. Kan tänka mig att allt det andra också härstammar därifrån, vet väl att det gör det, men orkar inte ens förklara det för mig själv.

Ay caramba, huvudvärken är tillbaka.

Det är troligtvis bara p.g.a stress. För jag är verkligen stressad. Och jag har så mycket som jag grubblar över. Jag svär, jag börjar tappa hår, och inte på de "bra" ställena. Jag ska, ae, jag vete fan, borde jag äta nåt? Är jag bara hungrig? Kanske, troligtvis, men jag kan verkligen inte få i mig nåt. Jag ska nog lägga mig i sängen, sätta på Family Guy på Netflix och försöka låta bli att tänka. 

Ha det bra.

Jag hade lite tråkigt så jag började läsa en bok som jag inte läst på länge; "Häxans handbok: Alla hemligheter en modern häxa bör känna till". Den är riktigt intressant (även om ganska mycket handlar om afrodisiaka etc). Det finns säkerligen folk som tycker att den är lika jabberwocky som stjärntecken och liknande, men jag gillar den. 

Det finns en del av ett kapitel som heter "Förnamnets kraft" och det går ut på att varje bokstav har en betydelse. Varje bokstav representerar ett flertal olika karaktärsdrag. Följande är hur bokstäverna i mitt förnamn tolkas. Jag har fyra bokstäver i mitt namn, varav en av dem är dubblett. Därför blir det bara tre st eftersom det vore onödigt att ta en två gånger.

1. Skapande, kreativ, kraftfull, framgångsrik.

2. Flink, livlig, intellektuell utan att vara arrogant, ibland otrogen, krävande. 

3. Språkbegåvad, har inlevelseförmåga, sentimental, äventyrlig, målmedveten, orädd.

Det är kanske ganska flyktigt med tanke på att en person med ett långt namn blir bättre beskriven eller får motsägelsefulla betydelser, men det är ändå lite roligt tycker jag.

Det finns också en del som handlar om numerologi. Ödestal, födelsetal och namntal.

Mitt namntal blir: 1 och mitt födelsetal är: 4.

För att räkna ut ödestalet plussar jag bara ihop de två, vilket blir 5, och det är mitt ödestal.

Såhär står det om ödestalets (5) grundbetydelse; Ett magiskt tal. Pentagrammet, den magiska femuddiga stjärnan, som målas på dörrtröskeln håller djävulen borta. Människan har fem sinnen, handen har fem fingrar, varje fot fem tår. Varje udda tal som man multiplicerar med talet fem ger ett tal som har en femma på slutet. Fem-människor är utåtriktade och öppna för allt nytt. De reser mycket, har höga ideal och filosoferar gärna.

Som fem-människa passar jag mycket bra med: 1-, 2-, 3- och 6-människor. Jag passar bra med 4- och 5-människor. Jag passar ganska bra med 8-människor men inte alls bra med 7- och 9-människor.

Namntalet kan ge dig en hållpunkt för vad dina speciella yrkesmässiga intressen och starka sidor kan finnas. Då mitt är 1 betyder det; Uppfinnare, vetenskapsman, ingenjör, tekniker, reporter, författare, programmerare.

Födelsetalet ger upplysning om egenskaper som påverkar livet och umgänget med andra. Mitt är 4 vilket betyder; Uthållig, målmedveten, en god organisatör, praktisk, trofast, tillförlitlig, trogen vän.

Mitt ödestal (5) tyder på: Briljant talare, inre oro, reslysten, livsmod, språkbegåvning, mångsidighet. 

"Svaren" på de olika talen samt bokstävernas betydelse verkar vara rätt genomgående. Sen huruvida man väljer att tro på det eller inte är helt upp till en själv. Jag själv skulle nog säga att det inte direkt stämmer, det är ju ingen vetenskap. Men jag tycker ändå sånt är lite roligt att pyssla med om man inte har något bättre för sig. 

Godnatt.

Det är rätt fånigt att kalla dem för "de snälla" egentligen, men jag är inte speciellt kreativ, så det har blivit så bara. Jag tycker mycket om dem, jag älskar hur olika de är, trots att det kan leda till bråk ibland. De är som en surrogatfamilj nästan, eller inte riktigt, jag ser dem mer som vänner än en familj tror jag. Den är underbar och knasig och härlig och rolig, om än lite dysfunktionell, men det gör inget, jag tycker om dem allihop, precis som de är. Jag hoppas de förstår det, jag skulle nog inte våga säga det till dem, i alla fall inte till alla samtidigt.

En av tjejerna, åh, hon är så fantastisk, jag brukar inte favorisera, men hon är ett speciellt fall, henne måste man bara sätta på en guldpiedestal och mata med nektar och ambrosia. Fast hon skulle nog hellre bli matad med äppeljuice, potatis och Ben & Jerry's.

De är fantastiska och de är så snälla jämt (därav smeknamnet antar jag), till och med när de retas och har sig.

Jag är långsint, jag glömmer väldigt sällan en oförrätt, men jag hyser sällan agg mot någon, när jag väl gör det är jag inte arg länge. Mina känslor är ganska flyktiga, de kan byta som tokiga ibland, jag kan vara arg bara för att helt tvärt bli glad igen. Mina humörsvängningar kan vara ganska svåra att hänga med i, till och med för mig.

Men de här människorna, jag kan inte vara arg länge alls. Det går bara inte. Vilket inte nödvändigtvis är en dålig grej. 

Jag blir nästan alltid glad så fort jag pratar med dem, det kan handla om vad som helst, det spelar faktiskt ingen roll. Bara att de finns där, i stort sätt dygnet runt (de lägger sig/går upp ganska olika, så nån är nästan alltid vaken) är så betryggande och bara härligt att veta att jag bara behöver tänka på dem eller nåt de skrivit för att lysa upp.

De är underbara människor hela bunten, och det betyder ganska mycket för mig att de inte hatar mig, och gör de det är de taktfulla nog (och bra nog) att inte visa det. 

Jag rodnar ganska ofta, speciellt när jag pratar med dem. Ibland blir jag så generad att jag nästan gömmer mig för datorskärmen, som om det skulle hjälpa. Men jag tror inte jag skulle vilja att de slutar med det.(För det händer att jag blir smickrad också, samtidigt som jag blir generad).

Det finns några som jag inte pratat så länge med, men de räknas också, för den bilden jag har av dem hittills är att de är lika underbara som resten av dem, och vore de bara hälften så magnifika som resten av dem så vore de ändå bra mycket bättre än vissa jag känner på riktigt (IRL). 

De betyder så oerhört mycket för mig, allihop.

Godnatt.

Jag fyllde år idag och blev väckt kl. 8 (fast jag sagt tidigast 10), öppnar lite halvvaket mina presenter och somnar sedan om till kl. 12. Sen sitter jag och slöar på internet till. Kl. 13.47 så får jag ett meddelande från en kille "tja, läget? :)". Redan då anar jag oråd, jag menar, 1 av 10 killar som börjar snacka med mig vill inte prata snusk, så oddsen är att detta inte kommer sluta väl.

Jag svarar "Det är bra med mig, du själv då?" Och han skriver "Bara bra :) Vad gör du en dag som denna då? btw, du har sjukt fina ögon ^^" Vi snackar lite till och så skriver han "Btw, får jag fråga en fett random sak? :p".  Varpå jag blir lite fundersam men jag svarar ändå att det kan han väl göra. "Fett random alltså men har du nånsin testat analsex? :o Haha asså undrar mest om tjeje rkan tycka det är skönt ^^" Jag blir paff, och borde väl ha ignorerat honom, då hade det inte gått som det gick. Hur det gick? Han fick mitt kik-namn och vi fortsatte konversationen där. Vad som skrevs? "Säg att du är min hora och be mig knulla sönder dig" Vad jag svarade? "Jag är din, och bara din, jag vill att du knullar mig så hårt att jag inte kan sitta på en vecka", "Säg att du är en liten hora", "Jag är din lilla hora", "Be om analsex nu hora" etc. etc.

Efter det vet jag inte vad fan jag tänkte. Jag grävde ner mig själv ännu lite mer i skiten. Jag googlar "Online chatt" eller nåt liknande och öppnar en som ser bra ut. Skriver in ett användarnamn och övrig info och vips, så är man inne. Sen är det bara att vänta, and sure enough, efter knappt 1 minut har redan 3 personer börjat skriva med mig, och det blir bara fler.

Jag satt där i kanske en timme, and I kid you not. Minst 40 pers skrev till mig under den timmen, hade ett väldigt sjå med att hinna skriva till alla. Vissa ignorerade jag, de som bara skrev och bad om skype etc. Men det slutade med att två av dem fick mitt snapchat-namn och 3 av dem lade jag till på kik. 

Nu var det visserligen inte så, tack och lov, men när jag inte sovit tillräckligt blir jag slampigare, hämningslös. Det är nog inte så konstigt antar jag, men det känns alltid så pinsamt, både under tiden det händer och efteråt, skillnaden är att under tiden skiter jag i att det är pinsamt.

Jag fattar inte vad jag tänker med, eller varför jag ens har kvar kik.

Jag byter konto ibland, när jag tittar på blocklistan och blir deppig. På det senaste jag bytte ifrån hade jag runt 80-90 personer blockade, och kanske 15 icke-blockade. På mitt nu aktiva konto har jag 32 blockade och 9 icke-blockade. (När jag skriver siffrorna gäller det bara de som jag sexchattat med, men det finns andra också, kompisar etc).

Pretty depressing when you think about it. So that's why I tend to ignore it. Of course I know it doesn't really work, but that's the only thing I can do. 

Nej, klart jag kan göra annat. Men jag gör inte det, varför vet jag inte. Det är fan inte mycket jag vet egentligen.

Bye.

Så jag är ganska slut, rent emotionellt sett. Så jag vet inte hur jag ens vågade, men det gjorde jag.

Jag skrev till min klasskompis, han som bjudit mig på balen ett antal gånger, och frågade honom om det. (Jag skrev pm på facebook, för, det är typ sättet jag har att nå honom utanför skolan). Jag skrev;

"Alltså, jag vet att vi typ aldrig snackar, men jag måste fråga. När du bjöd mig till balen, var du seriös eller skämtar du bara? För jag förstår liksom inte varför du skulle fråga mig, alla andra kan väl ändå inte vara upptagna redan? Vad skulle du göra om jag sa ja liksom, om du bara skämtar? Aa, anyway, bara det jag ville fråga. Hejdå."

Tänkte inte igenom det så mycket, skrev bara. Och det känns faktiskt ganska skönt. Jag menar, jag är mindre nervös nu, inför svaret, än vad jag var när jag inte visste om jag skulle fråga eller inte. So that's good I guess.

Och ska jag vara ärlig spelar det faktiskt ingen roll om han svarar eller inte. Jag är bara glad att jag fick det ur mig.

Jag känner mig ganska glad rent allmänt faktiskt. Vårkänslor I guess. Jag bara älskar det varma solskenet. Fågelkvittret. Det mesta faktiskt.

Men jag är lite kluven. Jag har skrivit ett inlägg som jag inte vet om jag vill publicera, det känns lite för privat nästan. Men jag vet inte, jag kanske gör det ändå, eller inte. Jag vet verkligen inte.

Ha det bra.

Jag minns en gång när jag pratade med mamma, min syster brukade låta bli att gå till skolan (nu är hon 19, så ingen verkar bry sig längre) så när hon gick typ en hel vecka brukade hon få saker (inget stort, det kunde vara en chokladkaka liksom), och jag skämtade lite med mamma och sa "Men jag går ju till skolan varje dag, vart har du min belöning?" och nästa dag låg det något på min säng när jag kom hem. Jag kände mig så jäkla svinig. Det gör jag fortfarande varje gång jag tänker på det. Jag menade ju inte att manipulera henne, det var bara ett skämt. Att få en belöning för något som är självklart är inte rätt. Och att lägga pengar på det är så onödigt. 

När jag gör något för nån så vill jag inte ha nåt för det. Jag gör det så gärna ändå.

Att jag städar eller lagar mat är liksom ingen big deal, det måste ju göras. Jag tycker mycket bättre om tyst uppskattning än någon som säger "Men gud, har du städat? Vad fint det blev, tack så mycket" eller nåt liknande. Den bästa reaktionen jag fått? Ett leende, en puss på kinden eller en snabb kram. Det räcker liksom. Jag har aldrig haft något emot att göra något för andra, vad jag inte gillar är när de helt enkelt förväntar sig det och tar det för givet. Jag kan inte alltid göra allt för alla, även om jag gärna skulle göra det.

I en dröm höll jag på med att laga mat och hade precis blivit klar med att städa hela huset, min pojkvän (eller man, jag vet faktiskt inte, troligtvis man dock, eftersom huset var vårt, eller hans åtminstone) kom hem, sken upp när han såg mig springa runt och göra klart det sista. Han fångade upp mig (jag hade inte sett att han kommit hem än), drog in mig i sin famn och viskade "Vad fint du gjort det" i mitt öra. Hans skäggstubb raspade mot min hud när han vände mig om och pussade mig i pannan. Vilket ledde till att jag log, rodnade, slog armarna om hans hals, pussade honom på kinden och sedan sprang tillbaka till köket för att fortsätta med maten. Eftersom det skulle dröja lite innan jag blev klar satte jag på mig mina hörlurar och sjöng/dansade lite medan jag höll på. När jag snurrade runt såg jag att han hade satt sig vid bordet och tittade på mig, vilket omedelbart fick mig att stänga av musiken, rodna och se ner i marken. Varpå han gick fram till mig, lyfte upp min haka, sa åt mig att han gillade vad han såg och sedan gav mig en puss på munnen. Efter det snabbspolades drömmen till när maten var klar och vi satt och njöt av den under tystnad.

Det, mina damer och herrar, är något helt i min smak. Det är nog allt jag önskar mig av ett förhållande (just nu iaf, det kan självklart komma att ändras). Men det ligger väl långt fram i tiden antar jag. 

Jag vet inte riktigt vad det här handlade om, meneh, ja. Är det skumt förresten att jag kan veta exakt hur någon i mina drömmar eller hur bokkaraktärer ser ut fast jag kan inte beskriva dem för andra? Fast egentligen vet jag inte hur de ser ut, bara lite generellt, deras ansikten syns inte direkt. Skulle jag "zooma in" på deras ansikten skulle det bara vara deras huvud fast med en vit fläck där deras ansikten skulle vara. På håll däremot kan jag se de generella anletsdragen, typ blå ögon, näsa, rosa-isch mun m.m Hm, det är nog lite skumt.

Bye now.

Min kompis har fått en "dejt" till balen! Jag är så glad för hennes skull!

Det är en annan av mina kompisar, hans och hennes mammor pratade tydligen i telefon, kom in på ämnet bal och killens mamma nämnde att han inte hade nån att gå med. Tjejens mamma sa att hon säkert ville gå med honom om han ville, vilket han ville (här tycker jag det är lite skumt, eftersom min kompis inte var där just då och kunde delta i samtalet) men hon har inget emot att gå med honom (hennes kommentar var nåt i stil med; "Han är ju inte en av de jobbiga killarna i klassen iaf") så alla är glada och nöjda. 

Ni kanske minns att jag skrivit om balen förut (egentligen får vi inte använda termen "bal" eftersom det indikerar att man måste skaffa en svindyr klänning eller nåt sånt och det kan göra att man inte vill gå, och alla ska känna att de kan gå även om de inte har råd med en dyr klänning etc. Jag håller egentligen med, men för enkelhetens skull använder jag det ändå när jag pratar med mina kompisar eller skriver här, men jag har sagt det till dem också, att vi inte får kalla det bal egentligen, vilket är något rektorn talade om när vi satt på elverådsstyrelsemöte, anyway, enough of that) och jag har nämt en kille i klassen som bjudit mig dit (yup, jag ska sönderanalysera och bearbeta det här i all evighet, that's just what I do, jag hatar när folk inte är raka med vad de menar).

Jag vill nog att han menar det när han frågar, jag menar, det är smickrande, men jag kan inte tänka mig, inte förstå, varför han skulle mena det. Han är rätt söt, men det är inte jag, han är "populär", det är inte jag, han är glad och utåt jämt, det är inte jag. Vi har nog inget gemensamt (fast det vet jag ju inte, eftersom vi aldrig pratar med varandra i stort sätt). Jag kan helt enkelt inte för mitt liv komma på en enda anledning till att han verkligen menar att han vill gå på balen med mig, jag tror inte att alla tjejer i klassen har nån att gå med (och vi är fler tjejer än killar) så jag kan inte tänka mig att "de bästa/populäraste/snyggaste" etc. är upptagna redan, vi är kanske 5 tjejer i klassen som inte är de populära, och vi är väl 2 tjejer mer än killar så kanske har de andra "tagit slut", men även om det var så så skulle jag inte vara en av de första andrahandsvalen.

Fan. Jag blir inte klok på det här. Jag borde egentligen fråga honom. Men jag vågar inte. Så jävla fånigt egentligen. Så fort jag bestämmer mig för att fråga så börjar jag tänka på möjliga scenarion och utgångar av det. Så jag fegar ur. Tönt, tönt, tönt. Hur svårt ska det vara? Jag vågar inte ens fråga honom in person, dels för att han aldrig är ensam och dels för att jag är en mes. Så vad är näst bästa sättet då? Skype? Kik? SMS? Tja, jag har ingen aning om vad han nickar eller whatever på det där, och jag tänker inte spendera tid på att nät-stalka honom. Så jag gav upp. Sen kom jag ju på att jag har honom på Facebook, så jag kan ju bara skicka ett pm där? Right? Vafan ska man skriva då? Utan att låta som en halvgalen stalker? Det har jag tänkt mycket på, så egentligen har jag redan (nästan) kommit på vad jag ska skriva. Så jag prokrastinerar bara. Vilket är jävligt fånigt. Jag kommer ju aldrig komma nån vart om jag ska fortsätta mesa runt såhär. Det är enkelt egentligen. Fast det inte är det. Antingen frågar jag och får kanske ett svar eller så gör jag det inte och får leva i ovisshet. Så hur ska jag ha det? Ja att slå mig själv i huvudet verkar inte funka. Så jag får ta mig en funderare till på det här.

Jag menar, jag har absolut inget emot att gå dit själv, in fact, jag skulle troligtvis föredra det. Det jag egentligen inte står ut med är ovissheten. Skämtar han? Vill han verkligen gå med mig? Gaaah. Jag börjar undra om det bara är nån slags ny form av tortyr, mindfuck or whatever. 

You know what? Fuck it.

Jag tänker inte hålla på med den här skiten längre, frågar han igen så ska jag fråga honom varför. Annars kan det fan vara. Det är inte produktivt för fem jävla öre och jag blir fan ett jävla nervvrak. Det distraherar mig att tänka på det, vilket jag gör nästan varje gång jag ser eller hör honom och det funkar fan inte. Jag kan inte göra skolarbete och jag kan inte somna på nätterna. Det är överdrivet och jag bråkar mer med mig själv, och min relation till mig själv är viktigare. 

Jag låter ju helt bipolär, emotionellt instabil, galen eller vad man nu vill kalla det. Det skulle förklara rätt mycket. Men sanningen är nog bara att jag är tonåring. Vilket suger men vadfan kan man göra? Mycket svordomar blev det också, det ber jag om ursäkt för, det är inte lämpligt och totalt onödigt.

Jag skulle nog ändra i texten, men varför det? Egentligen? Det är ingen som håller en pistol mot ditt huvud och tvingar dig att läsa så om du inte gillar det kan du bara sluta läsa. Det är helt frivilligt. Så screw that.

Men jag behöver inte bli otrevlig för det så, new topic.

Jag har egentligen inte något nytt ämne, sååååååå.. Det ser ut som att det här inlägget närmar sig sitt slut.

Good night, sleep tight, don't let the bedbugs bite. Or vampires, don't let them bite either.

Anyway, bye!